2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken

Note to self: no more food pictures

En rätt stor del av min dagliga hjärnkapacitet slösas bort på att planera nya inköp som förhoppningsvis ska slå undan benen på mig själv. Vid denna middag i lördags så strömmade tossigheter ur munnen som: "Fan, det enda man borde dricka är nebbiolo" för att några timmar senare bli knockad och helt knäckt av en pinot noir från Central Coast. Vinlivet består hela tiden av fokusbyten och riktningsförändringar. Gräv inte bara på stället för då kommer du hela tiden att missa fantastiska grejer.

Själva måttstocken på ett visst vins kvalitet vid ett givet tillfälle kan för vissa vara en siffra på ett papper. Ibland så kan det vara mer än så. Ett ansikte som bara ler vid första smaken och ögon som nästan blir lite, lite tårögda. En kväll då man bara måste fylla på glaset när det är tömt och där man motvilligt sätter på korken för att spara till ytterligare njutning kvällen efter. Poängen är överflödig och den isolerade njutningen står i fokus. Igår var en sådan dag.

Efter den här rapporten från november så blev man såklart sugen att beställa. Det blev dock inga flaskor då. Men efter ytterligare positiva signaler från omgivningen så klickades 4 flaskor hem nu i februari. 

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken (148 kr)

En flaska korkades upp till en bit torskrygg. Doften domineras av tropiska toner med en hel del päron. Salvia och vitpeppar följer med. Bra hög syra i munnen i fin balans med torr och ren frukt. Ananas och en hel del lime i fokus här. Lysande frukt hela vägen. Det här vill man bara ha mer av! Skrika-högt-från-en-kulle-bra! Resterande flaskor sparas till sommaren om det överhuvudtaget är möjligt. 

Fan, det enda man borde dricka är riesling...

1995/2008 Burlotto Barolo Monvigliero och Domaine de la Côte

När jag provade 2008 Burlotto Monvigliero för ett drygt år sedan så uppfattades den lite väl grön och kartig, om än med en grundkvalitet som vittnade om framtida storhet. Ärketraditionalisten Burlotto är känd för sina eleganta och lätta nebbiolo-viner. 2006 och 2007 års Monvigliero har hyllats på diverse bloggar. Dock så verkar familjeföretaget ha misslyckats med det svåra 2009.

Med det i åtanke så satte vi oss ner till bords för att se om ett år på rygg hade slipat bort de ruffiga kanterna på vinet. Som ackompanjemang så korkades Monvigliero 1995 upp. Året har kanske hamnat lite i skymundan bakom de stora nästföljande årgångarna i -96 och -97. Men här finns fortfarande lite fynd att hitta ute i Europa. T hade med sig 2004 Azelia Barolo för ytterligare kraft i uppställningen.

1995 Comm. G.B. Burlotto Barolo Monvigliero (354 kr)

Ahh. Sicken doft när druvmusten skvalpar ner i karaffen. En dryg timme senare är njutningsfaktorn fortfarande ett faktum. Fjäderlätta pinotlika drag. Eleganta rosor med frukten fortfarande i centrum. Skön balans i munnen med jordgubbar. Vinet visar framfötterna under hela kvällen, även om doften dämpas lite med tiden. Eller är det temperaturen? Bra uppvisning i mogen Barolo i vilket fall. 92 poäng.

2008 Comm G.B. Burlotto Barolo Monvigliero 

Här har det hänt saker. Mer ungfrukt och med kraft. Rödbärighet i fokus, med sköna mjuka tanniner. Alla unga gröna inslag från förra smakprovet är borta. Kvar är bara charm och åter charm. Kommer kanske att växa med ytterligare år på rygg, men varför vänta? Det här kan jag dricka alla dagar i veckan redan nu. 93 poäng.

2004 Azelia Barolo 

Kola och kokosexplosion. Återigen så kommer doftförnimmelser från gamla sherrylagrade whiskybuteljeringar. Det är alltså fat som står i centrum. Man måste nog vara rätt mottaglig för det, vilket jag är. Torkade örter blandas med lite soltorkade tomater. Jag gillar fatkaraktären i doften, men tyvärr så är den för dominerande under kvällen. Frukten och syran hamnar i bakgrunden. Lite minus för balansen alltså. 90 poäng.

Efter den Nebbiolouppvisningen så plockar J fram kvällens vin. En njutning från första sniffen till sista klunken. Fullständigt strålande.

2011 Domaine de la Côte Pinot Noir Sta. Rita Hills Estate

Vilket uttryck från det svala 2011! Marken talar genom vinet. Ultrasköna stenmineraler dansar i glaset. Söta röda bär i högar jobbar i medvind med perfekta syror och modest tanninrikedom. Det är så jävla strålande. Ärligt, rättframt och alldeles underbart. Hur ska man kunna lägga undan sådant här, och kan det verkligen bli så mycket bättre? Ett vin att älska för sin direkta frukt och den otroliga mineralmängden. Sashi Moorman och Rajat Parrs projekt måste man klamra sig fast vid bäst fan det går. Vad väntar om ett par år? 93 poäng.

1974 Giacomo Gonterno Nebbiolo d'Alba

Något bubblar under ytan i vinvärlden. Det dyker hela tiden upp nya kulturyttringar för oss vinälskare att sätta tänderna i. Mängden av bra vinlitteratur är skyhög och en stunds underhållning och eftertanke är endast en bloggpost bort. I podcasten "I'll Drink To That!" så har Levi Dalton skrivit om kartan för vad 2010-talets etermedia kan vara förr oss nördar. Nya tidskrifter som "Noble Rot Magazine" och "TONG" går inte bara på djupet jämfört med sina glättiga kollegor, utan djuphavsborrar sig ner till vinets minsta och allra nördigaste beståndsdelar. Visst, vissa delar av "TONG" är för svåra för mig också. Men djupet och kunskapen bland skribenterna är slående. Temanumret om Nebbiolo behandlar allt från terroir till aromer och traditionell vs modern nebbiolo. Lysande, men inte helt okomplicerad underhållning. Och visst blir man sugen på lite skön nebba?

1974 Giacomo Conterno Nebbiolo d'Alba (550 kr)

Ok, jag erkänner. Detta var lite av ett etikettköp. Dock ingen Monfortino Riserva eller ens en barolo. Men att få dricka lite kulturhistoria från en gigant är dock en ynnest även fast det är en enklare nebba. Färgen är orangeröd med lite grumlighet. Första sniffen lovar gott. Vinet briljerar med en skön lätthet. Tryffelolja och smultron och torkad dragon. Burgundisk elegans i munnen. Frukten finns fortfarande kvar, vilket var jäkligt skönt. Surkörsbären är slående. Och det kanske inte är ett stort vin, men det vittnar ändå om producentens storhet. Balans och komplexiteten är inte så stor, men vinet charmar oss alla runt bordet. 91 poäng.

1990 Villadoria Barolo Riserva (265 kr)

En Barolo Riserva för 265 kr från ett bra år som -90 gjorde att jag hade ganska låga förväntningar på detta vin. Men tänkte att jag i alla fall skulle vara en erfarenhet rikare om det var dött och själlöst. Efter en timme i karaff så hälldes det upp. Första doften vittnar om något defekt eller bara en död barolo. Men efter en tid i glaset så väcks det upp till liv. Champinjoner och syltig bärighet dominerar. Det är tungt, men en viss blomparfym lättar upp intrycken. Väldigt atypisk nebba-nos. I munnen så är ursprunget mer rättfärdigat. Efter ytterligare tid så är allt det onda i näsan borta. Kvar har vi ett jävla skönt sniffarvin, dock med en brist på balans och med kort eftersmak. Var nog bättre för 5 år sedan, men har absolut förtjänster som jag gillar. 88 poäng.

Efter att mina låga förväntningar blev överträffade så kan det vara läge att citera Eric Asimov från den suveräna boken "How To Love Wine"

One of the great joys of wine is picking the wrong bottle and having it turn out better than the right one. The surprice, the unexpected, the serendipity, the new experience - these for me are among the most euphoric moments wine can provide

Edit: Jag har varit i kontakt med producenten, och vinmakaren kommer ihåg att det var ett stort år utan större svårigheter i vingården. Han kommer ihåg att det var hög alkoholhalt på vinerna det året. Just Riserva-vinet görs (såklart) endast under de riktigt bra åren. Senaste två åren är 2000 och 2004.

2010 Faiveley "Les Feusselottes"

Jag blev tokcharmad av Domaine Faiveleys "Les Cazetiers" här. Doften av skog och hallon och en dansande lätthet i munnen med bra syra i fullkomlig harmoni med frukt och tanniner. Det lätta valet efter en sådan uppvisning borde vara att beställa någon flaska till. Jag provade dock lyckan med ett vin från en annan vingård. Prisnivån är ungefär densamma, men vinet är denna gång från 2010. Denna gång så står det inte Domaine Faiveley på etiketten utan Joseph. Det innebär att det är deras négociantverksamhet som har köpt in druvorna från andra odlare. Hoppas att jag har fattat saken rätt.

2010 Domaine Faiveley Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Feusselottes" (515 kr)
Björnbär och hallon i doften. Doften kommer med rätt mörka förtecken. Lite köttiga toner i munnen. Multnade höstlöv och en del örter i eftersmaken. Det här är bra skit. Men där "Les Cazetiers" spelar med charmkorten vända utåt så är detta lite tyngre men ändå med lite framtidsförhoppningar. 90 poäng.

För någon vecka sedan så provades en annan bourgogne från 2010. Det var mitt första smakprov från Domaine Pierre Labet, och det gav mersmak.

2010 Domaine Pierre Labet Beaune 1er Cru Coucherias (266 kr)

Ok, i näsan så finns alla bäriga pinotdrag du kan tänka dig. Men mest hallon och frysta gubbar. Även koncentrerad körsbärssaft. I munnen så är frukten fortfarande central. Bra syra rätt igenom. Lite gröna toner blandas med finstämd cassis i eftersmaken. Riktigt bra. Det här borde man fylla på av. Trevligt att se att bra bourgogne inte alltid behöver kosta så mycket. 90 poäng.