söndag 23 februari 2014

1995/2008 Burlotto Barolo Monvigliero och Domaine de la Côte


När jag provade 2008 Burlotto Monvigliero för ett drygt år sedan så uppfattades den lite väl grön och kartig, om än med en grundkvalitet som vittnade om framtida storhet. Ärketraditionalisten Burlotto är känd för sina eleganta och lätta nebbiolo-viner. 2006 och 2007 års Monvigliero har hyllats på diverse bloggar. Dock så verkar familjeföretaget ha misslyckats med det svåra 2009.

Med det i åtanke så satte vi oss ner till bords för att se om ett år på rygg hade slipat bort de ruffiga kanterna på vinet. Som ackompanjemang så korkades Monvigliero 1995 upp. Året har kanske hamnat lite i skymundan bakom de stora nästföljande årgångarna i -96 och -97. Men här finns fortfarande lite fynd att hitta ute i Europa. T hade med sig 2004 Azelia Barolo för ytterligare kraft i uppställningen.


Ahh. Sicken doft när druvmusten skvalpar ner i karaffen. En dryg timme senare är njutningsfaktorn fortfarande ett faktum. Fjäderlätta pinotlika drag. Eleganta rosor med frukten fortfarande i centrum. Skön balans i munnen med jordgubbar. Vinet visar framfötterna under hela kvällen, även om doften dämpas lite med tiden. Eller är det temperaturen? Bra uppvisning i mogen Barolo i vilket fall. 92 poäng.


Här har det hänt saker. Mer ungfrukt och med kraft. Rödbärighet i fokus, med sköna mjuka tanniner. Alla unga gröna inslag från förra smakprovet är borta. Kvar är bara charm och åter charm. Kommer kanske att växa med ytterligare år på rygg, men varför vänta? Det här kan jag dricka alla dagar i veckan redan nu. 93 poäng.


Kola och kokosexplosion. Återigen så kommer doftförnimmelser från gamla sherrylagrade whiskybuteljeringar. Det är alltså fat som står i centrum. Man måste nog vara rätt mottaglig för det, vilket jag är. Torkade örter blandas med lite soltorkade tomater. Jag gillar fatkaraktären i doften, men tyvärr så är den för dominerande under kvällen. Frukten och syran hamnar i bakgrunden. Lite minus för balansen alltså. 90 poäng.

Efter den Nebbiolouppvisningen så plockar J fram kvällens vin. En njutning från första sniffen till sista klunken. Fullständigt strålande.


Vilket uttryck från det svala 2011! Marken talar genom vinet. Ultrasköna stenmineraler dansar i glaset. Söta röda bär i högar jobbar i medvind med perfekta syror och modest tanninrikedom. Det är så jävla strålande. Ärligt, rättframt och alldeles underbart. Hur ska man kunna lägga undan sådant här, och kan det verkligen bli så mycket bättre? Ett vin att älska för sin direkta frukt och den otroliga mineralmängden. Sashi Moorman och Rajat Parrs projekt måste man klamra sig fast vid bäst fan det går. Vad väntar om ett par år? 93 poäng.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar