2013 Louis-Antoine Luyt País Pipeño Pais Portozuelo

Fördomar och förutfattade meningar är farligt. Vare sig det gäller mannen på bussen som avviker en tum från normen, naturligt vin eller chilenska viner.

Louis-Antoine Luyt försöker slå hål på våra förutfattade tankar om viner från Chile. Viner som står fria från industrialismens tumavtryck. Efter sin uppväxt i Frankrike så besökte han Chile 1998 för att lära sig spanska, men blev kvar. Han började som diskare på en restaurang och efter en tid så blev Louis-Antoine ansvarig för vinlistan. Efter sommelierutbildning i Santiago så följde ett par år i hemlandet för ytterligare fördjupning. Upplärd av Louise Jadot och även Matthieu Foillard, där han fick upp ögonen för naturligt vinmakande.

Här finns en mer utförlig bakgrund och lite intressanta tankar om vinmakning och naturligt vin

2013 Louis-Atoine Luyt País Pipeño Pais Portozuelo
Första gången jag provar ett vin gjort av druvan país. Fjäderlätt stil med rabarber, honung och örter i näsan. Massvis av vildhallon tränger på. I munnen är det samma stil med anis/dragon i bakgrunden. Förjäkla trevligt vin att svalka sig med på sommaren. Förtjusande charmigt utan att vara inställsamt. Inbjuder till diskussion utan att vara särskilt komplext. Tankarna går mot en lysande tolkning av pineau d´anuis som jag drack för någon månad sedan.

Kommer till Wine Trade under hösten.

"Fuck box, let's dance"

Redan i början av 2001 så skrev den då eminenta musikjournalisten Mats Olsson krönikan "Fuck box, let's dance" om det stora boxarupproret. Bib-framfarten i landet skulle äntligen stävjas. Fram med småskalighet och färre ingripanden i källaren.

Eller vänta nu? Det var ju ett annat boxaruppror. Det var de monstruösa cd-boxarna som var fina att se på, men som aldrig riktigt spelades som krönikan handlade om. Men nog hittas det beröringspunkter. Olsson skriver:

"Boxen är inget för en som passionerat blir förförd av musiken"

Boxen är inget för en som som passionerat blir förförd av vinet.

Och nej, det här kommer inte att bli ett inlägg som slår in vidöppna boxar. Det kommer inte att bli ett inlägg om vinjournalister-som-måste-skriva-om-de-minst-usla-boxarna-som-kostar-rätt-lite-pengar-men-som-fungerar-om-man-gillar-översvavlad-saft-till-plågade-danska-grisar-på-webern.

Låt oss istället rikta blickarna åt naturvinet. Boxvinets antites. Och ja, jag är kanske sist (?) på bollen. Men en subkultur som hela tiden tar stormsteg in i våra medvetanden förtjänar utrymme, även på en perifer vinblogg som denna. Bespottat till stor del av gammelmedia som snackar defekta viner. Men med importörer som Wine Trade och Vin & Natur har naturvinet fått ett nytt ansikte. Ett ansikte fårat av passionerade vinbönder, småskalighet och ett minimerande av svavel. Även vissa restauranger har vinlista med naturfokus och i DN så ger Alf Tumble utrymme åt lite fördjupning. Men roligast under de senaste veckorna har varit att förkovra sig i Emil Broomé och Emil Arvidsons utmärkta bok "Naturligt Vin". Vi får följa med till Frankrike och träffa personer som startade hela rörelsen och andra som får den att vara i ständig förflyttning idag. Den enda invändningen är att jag hade velat läsa om ännu fler vinbönder. Det kommer i del två va?

Själv så har jag druckit mycket naturviner utan att egentligen reflektera över vad det betyder. Ganevat, Occhipinti, Princic och Cayuse bara för att nämna några under de senaste månaderna. Men nu är det dags att bryta lite ny mark. Inte bara köpa och prova bloggade viner och viner med höga ct-snitt. Ser fram mot ett år av naturviner där det mesta är från nya bekantskaper.

Här är några från senaste veckan:

Mest minnesvärda förutom de väl omskriva vinerna från Labet och Ganevat är den grymma Jamsheed-tolkningen av syrah som imponerade i alla led. Fet krämig textur med sköna nya världen-vibbar. 

Poulsarden från Domaine des Miroirs var härligt mineralisk och jag riktigt längtar efter att få provköra deras Chardonnay. Potential!

Intressant och god var Brise d'Aunis från La Grange Aux Belles. En blandning av gamay och pineau d'aunis som överaskade runt bordet. Okomplicerad underhållning!

För övrigt så skulle jag inte klara mig utan Nina Simone-boxen "Four Women"...

2009 Cayuse En Chamberlin Vineyard Syrah

Länge sedan sist. Fyra i familjen har blivit till fem. Orken till att skriva några halvt obetydliga blogginlägg har helt enkelt inte funnits. Vi får se hur frekvensen på bloggen kommer att vara i framtiden.

Vin har det dock druckits senaste veckorna. Bland annat champagne från Savart, riesling från Julisspital och ytterligare två flaskor 2010 Reynvaan In the Rocks. Sistnämnda vin kommer att ligga högt när året summeras. Det är mycket snack om det nya Kalifornien, och det med all rätt. Men vi måste nog snart börja prata om Washington och Oregon också. Ett spännande projekt kan väl vara att utforska Walla Walla Valley vidare efter Reynvaan. Så efter lite sökande så blev man inte så lite upphetsad över Cayuse. Tokhyllningar i pressen kan ju få en att tveka, men någonting med vingården fick mig att vilja testa vinerna. Det kan vara jäkligt svårt att hitta grejerna, men tro mig, det är väl värt letandet.

Cayuse drivs av Christophe Baron som är uppväxt på en vingård i Champagne. Efter studier i Champagne och Bourgogne så hamnade han för första gången i Walla Walla 1993. Planen var att starta en vingård från scratch i Willamette Valley. Fast som så många gånger förr i historien så blev planerna ändrade tack vare en knepig förälskelse.

“Those stones are the reason I’m here in Walla Walla. It’s certainly not for the night life.”

Det var vid ett besök hos en vän ett par år senare som han upptäckte ett fält med stora stenar (galets roulés) som påminde honom om terroiren i södra Rhoñe. Och där andra såg värsta tänkbara odlingsmöjligheter såg Christophe stor potential. Köpet gick igenom och han planterade första vinrankorna 1997. Cayuse drivs biodynamiskt med Steiner's lärobok i högerhanden.

2009 Cayuse En Chamberlin Vineyard Syrah
Någon timme i karaffen följs av långa härliga sniffar. Mörk och kraftfull med svartvinbär och murriga kryddor. Lite blodigt järn blandas upp med svampar och multna  löv. Ett vin att mysa med under en hel kväll. Så intensiv men ändå okomplicerad. I munnen så har tanninerna grepp om händelserna till en början. En viss köttighet anas. Svårt att förklara, men vinets kropp är mer än ett vin. Texturen känns nästan sirap light ibland. Tjock och tät frukt med gummi. Ett jäkla läckert vin som det är en ynnest att få prova. Jämfört med Reynvaan så är detta lite tyngre och lite mer matkrävande. Finns det något som möjligen stör så är det en liten alkoholhetta i eftersmaken.

Andres Lokko skrev så här om ett Big Youth-album en gång: "Natty Universal Dread är musik att dansa, knulla, ragga, supa, finna gud på en kulle uppe i bergen, äta ostron med den du älskar, hoppa upp och ner eller bara skratta sig fördärvad till."

Lite livselixir från Walla Walla får en att känna precis samma sak.

Förälskad i lite rullstenar.

Jo, man tackar.

2007 Dario Prinčič Bianco Trebež

Efter sköna tips här och här, så väcktes återigen lusten att prova lite oskrivna kort. Känslan av att ödmjukt få korka upp ett vin utan någon som helst vetskap var dofterna och smakerna ska ta dig är fantastisk.

Bianco Trebež består av pinot grigio, chardonnay och sauvignon blanc där grigion får ligga med skalen i någon vecka och de två sistnämnda i ca tre veckor. Vildjäst och helt utan klarning eller filtrering. Vingårdsarbetet kännetecknas av låga uttag och allt arbete görs ekologiskt och utan kemiska bekämpningsmedel.

Doften är underbar redan från starten. Söta röda äpplen. Jordig känsla med vingummin. Svag ox-känsla med drag av gammal konjak. I munnen så beter sig vinet jäkligt uppkäftigt med en knivskarp syra och en grapebeska som biter tag. Här finns också en hel del burkmandariner som mixas upp med perfekt tanninstruktur.

Som sagt så finns det vissa drag av konjak och sherry i doften. Men det är främst i eftersmaken som tankarna går åt gammal kvalitetssprit. Eftersmaken är otroligt lång och med skarpa aromer som studsar runt i munnen. Är det verkligen ett vin på 14% och inte en gammal konjak på 40%? Ett oerhört komplext väsen som är lätt att älska.

Château de Beaucastel - Minivertikalen

Med respekt för terroir, en biodynamisk läggning och lite osedvanliga knep i vinkällaren så har familjen Perrin skapat färgstarka viner. Lägg till ett brett användande av alla tretton tillåtna druvsorter och en förjäkla förmåga att mixa ihop alla delarna till rätt balanserade varelser. 

Det gäller att vara kvick i mejlknappen för att hinna få platser till Robert Olssons vinskattsprovningar. Ett par hundra i mejllistan och endast tolv platser till förfogande. Första gången gav absolut mersmak för en pinot noir-längtande novis som undertecknad. Och när chansen gavs att få prova lite Châteauneuf från Château de Beaucastel så var man inte sen att svara. Trots att vinerna från södra Rhône inte hör till de mest älskade vinerna i huset så finns det det såklart strålande undantag. Beaucastel är dock en helt ny bekantskap. Förhandslöften om stall, rå skitighet och köttiga toner höjde förväntningarna. 

Lite Roussanne Vieilles Vignes som uppvärmning? Jo, tack gärna.

2009 Château de Beaucastel Roussanne Vieilles Vignes

100 Parkerpoäng är lite som tyska sedlar under 1920-talet. Märkta av inflation. Men visst, jag erkänner, lite sköna vibbar gav det åt kvällen. 30% ek och 70% ståltank. Ge mig!

Förförisk smörig doft. Honung och en dos fläder balsamerar själen. Tropiska frukter tar över. Gillar detta skarpt. Otrolig aromatik med blommighet och en krämig oljighet. Honung och apelsin dominerar i munnen med en blommighet som är svår att sätta ord på. Men vafan väntar ni er. Jag är väl ingen florist? Ett lysande vin med en otrolig längd i eftersmaken. Jag vill ha mer.

2001 Château de Beaucastel Roussanne Vieilles Vignes

Mer bärnstensfärgat vin. En stor äpplighet i doften. Lite oxiderad. Är det inte ett Jura-vin i glaset ändå? Lite för mycket russin i snoken för att jag ska gilla doften fullt ut. Men lite mysigt sniffarvin är det helt klart. I munnen så känns den lite platt. Bokna äpplen och vanilj tilllsammans med en lätt beska gör att vinet inte riktigt når upp till det jag hade hoppats. Kanske att det skulle ha druckits ett par år tidigare?

Så till dom röda vinerna. Flaggskeppet bland familjens viner. 30% Mourvédre och 30% Grenache utgör grunden och samsas med resterande elva druvsorter. Vinifieringen sker separat för de olika druvsorterna innan den magiska blandningen träder i kraft. Ett år i foudres innan buteljering.

2007 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Tät syltig doft. Körsbär. Kraftiga tanniner. Frukten hålls lite i bakgrunden. Otroligt stark koncentration i nosen. Men obalanserad. Nja. Behöver ligga till sig ett ansenligt antal år.

2001 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Ahh. Här är det lite mer mognad. Svalare intryck med mer komplex frukt. Dragon samsas med lite fudge. Svaga stänk av russin. Lysande uppvisning, men vinet tappar kraft efter någon timme i glaset.

2000 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Ett år av magisk skillnad. Eller behöver världen inga fler Joan Didion-parafraser? Nåväl. Det heta året har givit ett rikt vin. Helt annan tyngd än i föregående vin. Skitigare, elakare och helt klart stalligare. Sidfläsk och torkade örter spelar i förgrunden. Vilken kraft. Men döljer inte all kraft frukten?

1998 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Mer lakrits/dragon/salmiak i doften. Stora kvalitéer i näsan. Återigen lite svalare, mer eleganta drag. Påminner lite om 2001:an. Frukten är så pass ren och ungdomlig att man skulle kunna ta den för ett mycket yngre vin. En av kvällens höjdpunkter. Tål ett gäng fler år i källaren.

1995 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Mörkare igen. Kryddor och mörkröda bär. Tanninerna har fortfarande kraft över munnen. Rökt köttighet och lakrits tillsammans med cassis. Riktigt bra igen.

1990 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Vilken lätthet. Transparent i sin elegans. Grym balans med bra syror och lätt rödbäriga aromer. Jordgubbar och skogshallon i munnen. Otrolig längd. 

Fantastiskt lärorikt att få prova dessa årgångar under en kväll. Speciellt då årgångsskillnaderna är så pass stora. Men kvällens vin var 2009 Roussanne. Inga 100 poäng dock, men ett fantastiskt vin som jag hoppas få prova igen.

Måste jag nämna något negativt med provningen så är det glasen. Vissa viner förtjänar mer än iso-glas. Men i övrigt så är det jäkligt trevligt att komma till Gävle och dricka fantastiska viner. Tack Robert! Hoppas att jag kan vara med på nästa provning om inte barnafödande kommer i vägen.

Pubologi 22/3

Ett besök på Pubologi har stått högt upp på önskelistan ett bra tag nu. Då undertecknad hade turen att fylla jämnt så bjöd vännerna J och T med mig på en middag. Före det så besöktes Tweed för första gången. Ett första besök som verkligen gav mersmak. Härlig miljö, avslappnad service, bra utbud av destillat och väldigt bra cocktails. Hade jag bott i Stockholm så hade jag garanterat varit stammis tror jag.

Så till dom mindre bra sakerna med Pubologibesöket. Tre platser bokades till en början. Någon vecka senare så ringde vi och dubbelkollade. Då visade det sig att det enbart var bokat för en person. Lite oroliga blev vi såklart, men dom lovade att det skulle ordna sig.  En annan liten miss var att vi fick säga till tre gånger under kvällen om bestick till mig som satt på kortsidan av långbordet. Visst, en petitess i sammanhanget, men lite slarvigt kanske. 

Då vi ville att maten skulle vara i fokus och då en i sällskapet inte är lika vinintresserad så gjorde vi det enkelt för oss och valde olika vinmenyer. Presentationen av de olika vinerna var lite geistlös och bestod i mångt och mycket enbart av att läsa från flasketiketten. Kanske lite fantasilöst. Men denna kväll så ville vi bara luta oss tillbaka och njuta utan eftertanke, så då var det inte så olyckligt. I övrigt så var servicen bra. Avslappnad och utan att märkas alltför mycket. Bra!

Nu till det viktiga. Maten. Lysande rätt igenom. Speciellt den råa pilgrimsmusslan som hade en fantastisk textur och lysande tillbehör. Betyget? Bättre än Frantzens.

Skreitorsken var tillagad till perfektion och serverades med en fantastisk buljong. Såg sedan att det var sista kvällen som den serverades. Nu är det röding som gäller. Men var inte oroliga. Pubologikockarna behärskar allt som har rumlat runt i vatten.

Tartaren på ryggbiff skulle jag gärna äta varje vecka om jag kunde. Den serverades med färskost och syrad gul lök som gav rätten en härlig fräschör. 

Reninnanlåret var också bra. men uppmärksamheten gick hela tiden mot den grillade purjon och den mycket passande lökkrämen. 

Boveteglassen överraskade positivt. Är egentligen en enkel man som njuter av att öppna ett paket glass och sleva in. Här föll dock alla bitarna på plats och skapade en bra dessert. Dock utan att vara ett mästerverk.

                                  

2011 Domaine de la Côte La Côte

  

Det är inte alltid som man blir lika golvad av ett instegsvin som när vi drack Sta. Rita Hills från Domaine de la Côte för ett tag sedan. Eller instegsvin och instegsvin. Vinet förtjänar verkligen mer storslagna epitet än så. Det var ren och fin frukt med de skönaste mineraler jag har varit med om i ett rött vin. Ett fantastiskt exempel på ung pinot noir när dom är som bäst.

Så när en planerad Stockholmsresa äntligen blev av så var siktet inställd på Gaston för att se om dom hade någon flaska av La Côte. La Côte är lite dyrare och framförallt mer svåråtkomlig än Sta. Rita Hills och Bloom's Field. Sista flaskan? Ja tack!

Vinmakning och uppfostran är precis lika rätt igenom firmans första släpp. Så skillnader vinerna emellan kan härledas till terroir. På hemsidan läser vi att "La Côte is always the greatest definition of the terroir at Domaine de la Côte"

Vinet har nästan lika lekande lätt frukt i näsan som sitt yngre syskon. Men här är det mer tyngd bakom. Fler lager att upptäcka men ändå inte lika intensivt charmigt. Där Sta. Rita Hills var mer sirligt och transparent i uppförande med lätta frukter så snackar vi mer örtighet och skog här. I munnen så är La Côte lite grönare men precis lika intressant. De framstående mineralerna hittas inte lika lätt här, utan håller sig i bakgrunden. Fantastiskt att få utforska skillnaderna mellan vinerna. Det är riktigt bra såklart. Men ska jag dricka något idag så dricker jag hellre Sta. Rita Hills. Jag tror dock att La Côte har större potential med lagring. Bloom's Field nästa!

2010 Reynvaan In The Rocks

"Every time we think we have measured our capacity to meet a challenge, we look up and we're reminded that that capacity may well be limitless. This is a time for American heroes. We will do what is hard. We will achieve what is great. This is a time for American heroes and we reach for the stars"

Fan. Sam Seaborn hade verkligen en bra penna. Tål en jämförelse med Jon Favreau vilken dag i veckan som helst. Men det var ett utdrag från ett Bartlett-tal i favoritserien "The West Wing". Det fiktiva Washington alltså. I det vi kallar verkliga livet så finns de Amerikanska hjältarna i Kalifornien, Oregon och i Washington State. Det snackas såklart mest om den nya vågen i Kalifornien. Terroirdrivna tolkningar av pinot noir och transparent chardonnay. Men det händer saker över hela USA.

Här hemma i Sverige så går Frankofilen, Winepunker och Michel Jamais i täten och förser oss glada noviser med massvis av spännande tips på Amerikanska viner. Konsumentupplysning när den är som allra bäst helt enkelt. Själv har jag fastnat för Amerikanska pinot noir-viner. Men när det gäller syrah så är jag tappad bakom en vagn. Sådan tur då att Johan sprang hem och hämtade en jänkarsyrah efter att vi provat några instegsriesling från 2012 och Tyskland. (Mer om dom senare kanske)

För att ha någon sorts referens så plockade jag fram den fantastiska 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph för ett sista smakprov innan resterande flaskor ska glömmas bort.

2010 Pierre Gonon Saint-Joseph (259 kr)
Doften är där från början, trots avsaknaden av luftning. Kanske en liten knut på den. Sidfläsk, hallon och en del dragon. Skogig och murrig. I munnen så slås man av den svala känslan. Lite gröna metalliska drag fortfarande. Höga syror och en bra tanninkänsla. Lika bra som de två tidigare flaskorna jag har provat. 92 poäng.

2010 Reynvaan In The Rocks (ca 500 kr. Privatimport, Vinopia)
Håll-käften-doft! Lakrits. Blodigt kött. Blåbär. Läder. Så. Jäkla. Bra. I munnen så är det helt andra tongångar än i föregående vin. Smutsig och stor kropp. Druvmust med tuggmotstånd om ni så vill. Kött och artificiella skogsbär från godispåsen. Skogshallon och torkade örter i slutet. Detta älskas hårt! Själva definitionen av ett grymt vin är att det upptar tankeverksamheten två dagar efter man dricker det. Detta kommer att stå sig bra när året sammanfattas. Tack Johan! Och tack till våra Amerikanska hjältar! 94-95 poäng.

"Reach for the stars?" Fan tro't om dom inte redan är där...

2011 Passopisciaro Sicilia IGT

Svenska undergroundmagasinet Allt om vin skriver om ovanstående vin så här: "Mycket ursprungstypisk doft med [...] liten flyktighet. Bra, personlig smak med flyktiga drag"

Jodå, visst är det bra. Men det enda flyktiga är innehållet i glaset som får fyllas på så fort det är slut. För det här är riktigt bra. Man behöver inte alltid basunera ut löften om bombastisk frukt för att vinet ska snacka. Det går precis lika bra med finstämda jordgubbar, skogshallon och en skön mineralkänsla rätt igenom. 2011 ska vara ett riktigt bra år för Andrea Franchetti och hans vulkantolkningar. Och visst känner man att dom har lyckats med skörden och vinifieringen. Det finns en exakthet som är svår att sätta fingret på. Bra balans i munnen med härliga syror och silkiga tanniner. Någon Etna-rök känner jag inte av, men min gravida sambo hittade en sorts oljig nötighet när hon tjuvsmakade en liten sipp. Och jag håller med.

En lysande Nerello Mascalese-tolkning. Dock lite ung och grön i dagsläget. Man kan säkert få ut ännu mer efter ett par år på rygg. Jag har en flaska kvar som får vänta ett par år. 91 poäng.

301 kr på Systembolaget via Wine List.

Frankofilen om 2009.
Wine Virtuosity med ett lysande och djuplodande inlägg.

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken

Note to self: no more food pictures

En rätt stor del av min dagliga hjärnkapacitet slösas bort på att planera nya inköp som förhoppningsvis ska slå undan benen på mig själv. Vid denna middag i lördags så strömmade tossigheter ur munnen som: "Fan, det enda man borde dricka är nebbiolo" för att några timmar senare bli knockad och helt knäckt av en pinot noir från Central Coast. Vinlivet består hela tiden av fokusbyten och riktningsförändringar. Gräv inte bara på stället för då kommer du hela tiden att missa fantastiska grejer.

Själva måttstocken på ett visst vins kvalitet vid ett givet tillfälle kan för vissa vara en siffra på ett papper. Ibland så kan det vara mer än så. Ett ansikte som bara ler vid första smaken och ögon som nästan blir lite, lite tårögda. En kväll då man bara måste fylla på glaset när det är tömt och där man motvilligt sätter på korken för att spara till ytterligare njutning kvällen efter. Poängen är överflödig och den isolerade njutningen står i fokus. Igår var en sådan dag.

Efter den här rapporten från november så blev man såklart sugen att beställa. Det blev dock inga flaskor då. Men efter ytterligare positiva signaler från omgivningen så klickades 4 flaskor hem nu i februari. 

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken (148 kr)

En flaska korkades upp till en bit torskrygg. Doften domineras av tropiska toner med en hel del päron. Salvia och vitpeppar följer med. Bra hög syra i munnen i fin balans med torr och ren frukt. Ananas och en hel del lime i fokus här. Lysande frukt hela vägen. Det här vill man bara ha mer av! Skrika-högt-från-en-kulle-bra! Resterande flaskor sparas till sommaren om det överhuvudtaget är möjligt. 

Fan, det enda man borde dricka är riesling...