Château de Beaucastel - Minivertikalen

Med respekt för terroir, en biodynamisk läggning och lite osedvanliga knep i vinkällaren så har familjen Perrin skapat färgstarka viner. Lägg till ett brett användande av alla tretton tillåtna druvsorter och en förjäkla förmåga att mixa ihop alla delarna till rätt balanserade varelser. 

Det gäller att vara kvick i mejlknappen för att hinna få platser till Robert Olssons vinskattsprovningar. Ett par hundra i mejllistan och endast tolv platser till förfogande. Första gången gav absolut mersmak för en pinot noir-längtande novis som undertecknad. Och när chansen gavs att få prova lite Châteauneuf från Château de Beaucastel så var man inte sen att svara. Trots att vinerna från södra Rhône inte hör till de mest älskade vinerna i huset så finns det det såklart strålande undantag. Beaucastel är dock en helt ny bekantskap. Förhandslöften om stall, rå skitighet och köttiga toner höjde förväntningarna. 

Lite Roussanne Vieilles Vignes som uppvärmning? Jo, tack gärna.

2009 Château de Beaucastel Roussanne Vieilles Vignes

100 Parkerpoäng är lite som tyska sedlar under 1920-talet. Märkta av inflation. Men visst, jag erkänner, lite sköna vibbar gav det åt kvällen. 30% ek och 70% ståltank. Ge mig!

Förförisk smörig doft. Honung och en dos fläder balsamerar själen. Tropiska frukter tar över. Gillar detta skarpt. Otrolig aromatik med blommighet och en krämig oljighet. Honung och apelsin dominerar i munnen med en blommighet som är svår att sätta ord på. Men vafan väntar ni er. Jag är väl ingen florist? Ett lysande vin med en otrolig längd i eftersmaken. Jag vill ha mer.

2001 Château de Beaucastel Roussanne Vieilles Vignes

Mer bärnstensfärgat vin. En stor äpplighet i doften. Lite oxiderad. Är det inte ett Jura-vin i glaset ändå? Lite för mycket russin i snoken för att jag ska gilla doften fullt ut. Men lite mysigt sniffarvin är det helt klart. I munnen så känns den lite platt. Bokna äpplen och vanilj tilllsammans med en lätt beska gör att vinet inte riktigt når upp till det jag hade hoppats. Kanske att det skulle ha druckits ett par år tidigare?

Så till dom röda vinerna. Flaggskeppet bland familjens viner. 30% Mourvédre och 30% Grenache utgör grunden och samsas med resterande elva druvsorter. Vinifieringen sker separat för de olika druvsorterna innan den magiska blandningen träder i kraft. Ett år i foudres innan buteljering.

2007 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Tät syltig doft. Körsbär. Kraftiga tanniner. Frukten hålls lite i bakgrunden. Otroligt stark koncentration i nosen. Men obalanserad. Nja. Behöver ligga till sig ett ansenligt antal år.

2001 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Ahh. Här är det lite mer mognad. Svalare intryck med mer komplex frukt. Dragon samsas med lite fudge. Svaga stänk av russin. Lysande uppvisning, men vinet tappar kraft efter någon timme i glaset.

2000 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Ett år av magisk skillnad. Eller behöver världen inga fler Joan Didion-parafraser? Nåväl. Det heta året har givit ett rikt vin. Helt annan tyngd än i föregående vin. Skitigare, elakare och helt klart stalligare. Sidfläsk och torkade örter spelar i förgrunden. Vilken kraft. Men döljer inte all kraft frukten?

1998 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Mer lakrits/dragon/salmiak i doften. Stora kvalitéer i näsan. Återigen lite svalare, mer eleganta drag. Påminner lite om 2001:an. Frukten är så pass ren och ungdomlig att man skulle kunna ta den för ett mycket yngre vin. En av kvällens höjdpunkter. Tål ett gäng fler år i källaren.

1995 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Mörkare igen. Kryddor och mörkröda bär. Tanninerna har fortfarande kraft över munnen. Rökt köttighet och lakrits tillsammans med cassis. Riktigt bra igen.

1990 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Vilken lätthet. Transparent i sin elegans. Grym balans med bra syror och lätt rödbäriga aromer. Jordgubbar och skogshallon i munnen. Otrolig längd. 

Fantastiskt lärorikt att få prova dessa årgångar under en kväll. Speciellt då årgångsskillnaderna är så pass stora. Men kvällens vin var 2009 Roussanne. Inga 100 poäng dock, men ett fantastiskt vin som jag hoppas få prova igen.

Måste jag nämna något negativt med provningen så är det glasen. Vissa viner förtjänar mer än iso-glas. Men i övrigt så är det jäkligt trevligt att komma till Gävle och dricka fantastiska viner. Tack Robert! Hoppas att jag kan vara med på nästa provning om inte barnafödande kommer i vägen.

Pubologi 22/3

Ett besök på Pubologi har stått högt upp på önskelistan ett bra tag nu. Då undertecknad hade turen att fylla jämnt så bjöd vännerna J och T med mig på en middag. Före det så besöktes Tweed för första gången. Ett första besök som verkligen gav mersmak. Härlig miljö, avslappnad service, bra utbud av destillat och väldigt bra cocktails. Hade jag bott i Stockholm så hade jag garanterat varit stammis tror jag.

Så till dom mindre bra sakerna med Pubologibesöket. Tre platser bokades till en början. Någon vecka senare så ringde vi och dubbelkollade. Då visade det sig att det enbart var bokat för en person. Lite oroliga blev vi såklart, men dom lovade att det skulle ordna sig.  En annan liten miss var att vi fick säga till tre gånger under kvällen om bestick till mig som satt på kortsidan av långbordet. Visst, en petitess i sammanhanget, men lite slarvigt kanske. 

Då vi ville att maten skulle vara i fokus och då en i sällskapet inte är lika vinintresserad så gjorde vi det enkelt för oss och valde olika vinmenyer. Presentationen av de olika vinerna var lite geistlös och bestod i mångt och mycket enbart av att läsa från flasketiketten. Kanske lite fantasilöst. Men denna kväll så ville vi bara luta oss tillbaka och njuta utan eftertanke, så då var det inte så olyckligt. I övrigt så var servicen bra. Avslappnad och utan att märkas alltför mycket. Bra!

Nu till det viktiga. Maten. Lysande rätt igenom. Speciellt den råa pilgrimsmusslan som hade en fantastisk textur och lysande tillbehör. Betyget? Bättre än Frantzens.

Skreitorsken var tillagad till perfektion och serverades med en fantastisk buljong. Såg sedan att det var sista kvällen som den serverades. Nu är det röding som gäller. Men var inte oroliga. Pubologikockarna behärskar allt som har rumlat runt i vatten.

Tartaren på ryggbiff skulle jag gärna äta varje vecka om jag kunde. Den serverades med färskost och syrad gul lök som gav rätten en härlig fräschör. 

Reninnanlåret var också bra. men uppmärksamheten gick hela tiden mot den grillade purjon och den mycket passande lökkrämen. 

Boveteglassen överraskade positivt. Är egentligen en enkel man som njuter av att öppna ett paket glass och sleva in. Här föll dock alla bitarna på plats och skapade en bra dessert. Dock utan att vara ett mästerverk.

                                  

2011 Domaine de la Côte La Côte

  

Det är inte alltid som man blir lika golvad av ett instegsvin som när vi drack Sta. Rita Hills från Domaine de la Côte för ett tag sedan. Eller instegsvin och instegsvin. Vinet förtjänar verkligen mer storslagna epitet än så. Det var ren och fin frukt med de skönaste mineraler jag har varit med om i ett rött vin. Ett fantastiskt exempel på ung pinot noir när dom är som bäst.

Så när en planerad Stockholmsresa äntligen blev av så var siktet inställd på Gaston för att se om dom hade någon flaska av La Côte. La Côte är lite dyrare och framförallt mer svåråtkomlig än Sta. Rita Hills och Bloom's Field. Sista flaskan? Ja tack!

Vinmakning och uppfostran är precis lika rätt igenom firmans första släpp. Så skillnader vinerna emellan kan härledas till terroir. På hemsidan läser vi att "La Côte is always the greatest definition of the terroir at Domaine de la Côte"

Vinet har nästan lika lekande lätt frukt i näsan som sitt yngre syskon. Men här är det mer tyngd bakom. Fler lager att upptäcka men ändå inte lika intensivt charmigt. Där Sta. Rita Hills var mer sirligt och transparent i uppförande med lätta frukter så snackar vi mer örtighet och skog här. I munnen så är La Côte lite grönare men precis lika intressant. De framstående mineralerna hittas inte lika lätt här, utan håller sig i bakgrunden. Fantastiskt att få utforska skillnaderna mellan vinerna. Det är riktigt bra såklart. Men ska jag dricka något idag så dricker jag hellre Sta. Rita Hills. Jag tror dock att La Côte har större potential med lagring. Bloom's Field nästa!

2010 Reynvaan In The Rocks

"Every time we think we have measured our capacity to meet a challenge, we look up and we're reminded that that capacity may well be limitless. This is a time for American heroes. We will do what is hard. We will achieve what is great. This is a time for American heroes and we reach for the stars"

Fan. Sam Seaborn hade verkligen en bra penna. Tål en jämförelse med Jon Favreau vilken dag i veckan som helst. Men det var ett utdrag från ett Bartlett-tal i favoritserien "The West Wing". Det fiktiva Washington alltså. I det vi kallar verkliga livet så finns de Amerikanska hjältarna i Kalifornien, Oregon och i Washington State. Det snackas såklart mest om den nya vågen i Kalifornien. Terroirdrivna tolkningar av pinot noir och transparent chardonnay. Men det händer saker över hela USA.

Här hemma i Sverige så går Frankofilen, Winepunker och Michel Jamais i täten och förser oss glada noviser med massvis av spännande tips på Amerikanska viner. Konsumentupplysning när den är som allra bäst helt enkelt. Själv har jag fastnat för Amerikanska pinot noir-viner. Men när det gäller syrah så är jag tappad bakom en vagn. Sådan tur då att Johan sprang hem och hämtade en jänkarsyrah efter att vi provat några instegsriesling från 2012 och Tyskland. (Mer om dom senare kanske)

För att ha någon sorts referens så plockade jag fram den fantastiska 2010 Pierre Gonon Saint-Joseph för ett sista smakprov innan resterande flaskor ska glömmas bort.

2010 Pierre Gonon Saint-Joseph (259 kr)
Doften är där från början, trots avsaknaden av luftning. Kanske en liten knut på den. Sidfläsk, hallon och en del dragon. Skogig och murrig. I munnen så slås man av den svala känslan. Lite gröna metalliska drag fortfarande. Höga syror och en bra tanninkänsla. Lika bra som de två tidigare flaskorna jag har provat. 92 poäng.

2010 Reynvaan In The Rocks (ca 500 kr. Privatimport, Vinopia)
Håll-käften-doft! Lakrits. Blodigt kött. Blåbär. Läder. Så. Jäkla. Bra. I munnen så är det helt andra tongångar än i föregående vin. Smutsig och stor kropp. Druvmust med tuggmotstånd om ni så vill. Kött och artificiella skogsbär från godispåsen. Skogshallon och torkade örter i slutet. Detta älskas hårt! Själva definitionen av ett grymt vin är att det upptar tankeverksamheten två dagar efter man dricker det. Detta kommer att stå sig bra när året sammanfattas. Tack Johan! Och tack till våra Amerikanska hjältar! 94-95 poäng.

"Reach for the stars?" Fan tro't om dom inte redan är där...

2011 Passopisciaro Sicilia IGT

Svenska undergroundmagasinet Allt om vin skriver om ovanstående vin så här: "Mycket ursprungstypisk doft med [...] liten flyktighet. Bra, personlig smak med flyktiga drag"

Jodå, visst är det bra. Men det enda flyktiga är innehållet i glaset som får fyllas på så fort det är slut. För det här är riktigt bra. Man behöver inte alltid basunera ut löften om bombastisk frukt för att vinet ska snacka. Det går precis lika bra med finstämda jordgubbar, skogshallon och en skön mineralkänsla rätt igenom. 2011 ska vara ett riktigt bra år för Andrea Franchetti och hans vulkantolkningar. Och visst känner man att dom har lyckats med skörden och vinifieringen. Det finns en exakthet som är svår att sätta fingret på. Bra balans i munnen med härliga syror och silkiga tanniner. Någon Etna-rök känner jag inte av, men min gravida sambo hittade en sorts oljig nötighet när hon tjuvsmakade en liten sipp. Och jag håller med.

En lysande Nerello Mascalese-tolkning. Dock lite ung och grön i dagsläget. Man kan säkert få ut ännu mer efter ett par år på rygg. Jag har en flaska kvar som får vänta ett par år. 91 poäng.

301 kr på Systembolaget via Wine List.

Frankofilen om 2009.
Wine Virtuosity med ett lysande och djuplodande inlägg.