2011 Domaine de la Côte La Côte

  

Det är inte alltid som man blir lika golvad av ett instegsvin som när vi drack Sta. Rita Hills från Domaine de la Côte för ett tag sedan. Eller instegsvin och instegsvin. Vinet förtjänar verkligen mer storslagna epitet än så. Det var ren och fin frukt med de skönaste mineraler jag har varit med om i ett rött vin. Ett fantastiskt exempel på ung pinot noir när dom är som bäst.

Så när en planerad Stockholmsresa äntligen blev av så var siktet inställd på Gaston för att se om dom hade någon flaska av La Côte. La Côte är lite dyrare och framförallt mer svåråtkomlig än Sta. Rita Hills och Bloom's Field. Sista flaskan? Ja tack!

Vinmakning och uppfostran är precis lika rätt igenom firmans första släpp. Så skillnader vinerna emellan kan härledas till terroir. På hemsidan läser vi att "La Côte is always the greatest definition of the terroir at Domaine de la Côte"

Vinet har nästan lika lekande lätt frukt i näsan som sitt yngre syskon. Men här är det mer tyngd bakom. Fler lager att upptäcka men ändå inte lika intensivt charmigt. Där Sta. Rita Hills var mer sirligt och transparent i uppförande med lätta frukter så snackar vi mer örtighet och skog här. I munnen så är La Côte lite grönare men precis lika intressant. De framstående mineralerna hittas inte lika lätt här, utan håller sig i bakgrunden. Fantastiskt att få utforska skillnaderna mellan vinerna. Det är riktigt bra såklart. Men ska jag dricka något idag så dricker jag hellre Sta. Rita Hills. Jag tror dock att La Côte har större potential med lagring. Bloom's Field nästa!

1995/2008 Burlotto Barolo Monvigliero och Domaine de la Côte

När jag provade 2008 Burlotto Monvigliero för ett drygt år sedan så uppfattades den lite väl grön och kartig, om än med en grundkvalitet som vittnade om framtida storhet. Ärketraditionalisten Burlotto är känd för sina eleganta och lätta nebbiolo-viner. 2006 och 2007 års Monvigliero har hyllats på diverse bloggar. Dock så verkar familjeföretaget ha misslyckats med det svåra 2009.

Med det i åtanke så satte vi oss ner till bords för att se om ett år på rygg hade slipat bort de ruffiga kanterna på vinet. Som ackompanjemang så korkades Monvigliero 1995 upp. Året har kanske hamnat lite i skymundan bakom de stora nästföljande årgångarna i -96 och -97. Men här finns fortfarande lite fynd att hitta ute i Europa. T hade med sig 2004 Azelia Barolo för ytterligare kraft i uppställningen.

1995 Comm. G.B. Burlotto Barolo Monvigliero (354 kr)

Ahh. Sicken doft när druvmusten skvalpar ner i karaffen. En dryg timme senare är njutningsfaktorn fortfarande ett faktum. Fjäderlätta pinotlika drag. Eleganta rosor med frukten fortfarande i centrum. Skön balans i munnen med jordgubbar. Vinet visar framfötterna under hela kvällen, även om doften dämpas lite med tiden. Eller är det temperaturen? Bra uppvisning i mogen Barolo i vilket fall. 92 poäng.

2008 Comm G.B. Burlotto Barolo Monvigliero 

Här har det hänt saker. Mer ungfrukt och med kraft. Rödbärighet i fokus, med sköna mjuka tanniner. Alla unga gröna inslag från förra smakprovet är borta. Kvar är bara charm och åter charm. Kommer kanske att växa med ytterligare år på rygg, men varför vänta? Det här kan jag dricka alla dagar i veckan redan nu. 93 poäng.

2004 Azelia Barolo 

Kola och kokosexplosion. Återigen så kommer doftförnimmelser från gamla sherrylagrade whiskybuteljeringar. Det är alltså fat som står i centrum. Man måste nog vara rätt mottaglig för det, vilket jag är. Torkade örter blandas med lite soltorkade tomater. Jag gillar fatkaraktären i doften, men tyvärr så är den för dominerande under kvällen. Frukten och syran hamnar i bakgrunden. Lite minus för balansen alltså. 90 poäng.

Efter den Nebbiolouppvisningen så plockar J fram kvällens vin. En njutning från första sniffen till sista klunken. Fullständigt strålande.

2011 Domaine de la Côte Pinot Noir Sta. Rita Hills Estate

Vilket uttryck från det svala 2011! Marken talar genom vinet. Ultrasköna stenmineraler dansar i glaset. Söta röda bär i högar jobbar i medvind med perfekta syror och modest tanninrikedom. Det är så jävla strålande. Ärligt, rättframt och alldeles underbart. Hur ska man kunna lägga undan sådant här, och kan det verkligen bli så mycket bättre? Ett vin att älska för sin direkta frukt och den otroliga mineralmängden. Sashi Moorman och Rajat Parrs projekt måste man klamra sig fast vid bäst fan det går. Vad väntar om ett par år? 93 poäng.