Clos des Papes - Vertikalen

Kommer ni ihåg Seinfeld-avsnittet "The Serenity Now?" Frank Costanza har fått rådet att säga "serenity now" varje gång blodtrycket stiger och ilskan kryper fram. Nu slutade inte allt så bra den gången, men jag har sagt samma sak själv under de senaste veckorna. För, visst är vi argare än någonsin va? Eller är det all social media som synliggör all ilska?

Valet. Högerns hånfullhet mot vänstern. Vänsterns missriktade ilska mot högern. Rasismen. SD. Favoritlaget kan inte förlora utan att man märker ett besinningslöst hat mot tränare och spelare på twitter. Till råga på allt så måste hälften av befolkningen bli rent ut sagt överjävligt förbannade för att dom inte får säga n-kung när dom läser Pippi. Jag blir så trött. Och arg. Är inte risken att vi alla går runt och bär på en stor ilska som en dag imploderar hos oss?

"Serenity now, insanity later"

Nog om det. Vad kan egentligen vara bättre medicin mot ilska än att hamna i Södra Rhoñe ett par timmar på söndagskvällen? Det var dags igen för en trevlig vertikal hos Robert på Gefle Vinkällare. 11 årgångar av Clos des Papes Rouge fungerade fint som blodtrycksmedicin.

Några korta nötter:

2011. Klassisk näsa med svartvinbär, jordgubbar och kryddor. Power och koncentration uppblandat med lite finess. Ebbar ut i en viss eldighet.

2010. Här var det ett ett annat djup, både i färg och i frukten. Massor med cassis och anis. Grym balans och rödbärig in absurdum. Ett (för ungt) vin som hade fin längd på eftersmaken, men som stängde ner lite efter någon timme.

2009. Oj så trevliga örter. Lägg till lite läder och skön frukt så har du ett jäkla elegant vin. Sa någon burgundiskt? Skulle gärna ha ett par i källaren.

2008. Initialt lite stängd. Komplexiteten och balansen finns kanske inte där ikväll. Bara frukt och inte så mycket mer. Ok, men glöms bort lite i konkurrensen.

2007. Skog och kryddighet i en grym koncentration. Fina mognadstoner med mörkbäriga inslag. Lite blod och kött samsas med läder. Riktigt bra men jag faller nog hårdare för dom mer eleganta årgångarna. Vad händer efter ytterligare år?

2006. Här är det mer elegant igen. Väldigt framfusig (och busig) rödbärig näsa. Jordgubbar, cassis och lakrits. 

2004. Mycket trevlig. Finkalibrig tobak och jäkligt trevliga röda bär. Lena tanniner och fina syror. Mångas favorit, men jag tyckte den kanske var lite väl återhållsam. 

2003. Nja. I doften är den lite väl märkt av det varma året. Hade gärna provat ett par år tidigare. Massor av russin, fikon och Malaco lakritsremmar. Min dotter på fyra månader som gärna mumsar i sig katrinplommonpuré hade kanske uppskattat doften mer. I munnen så fungerar det mycket bättre. Nedslipade tanniner och inte så mycket att anmärka på.

2001. Dricks alldeles strålande bra nu. Fin mognad med örter och skog. Skarp i munnen med alldeles utmärkt balans. Långt elegant avslut. Ett av kvällens bästa viner. 

1995. (Magnum) Fantastisk doft med burgundisk flagg. Mogna hallon och lite körsbär. Finstämd i munnen. Man kanske kan önska sig lite mer frukt i munnen men jag gillar det skarpt ändå.

1981. Oj så läcker doft. Den har inte legat för länge, utan det finns fortfarande en kraft bakom den flörtiga näsan. Skönt rödfruktig i munnen med hallon och jordgubbar. Vackert! 

En strålande uppvisning! Tack för det.

Château de Beaucastel - Minivertikalen

Med respekt för terroir, en biodynamisk läggning och lite osedvanliga knep i vinkällaren så har familjen Perrin skapat färgstarka viner. Lägg till ett brett användande av alla tretton tillåtna druvsorter och en förjäkla förmåga att mixa ihop alla delarna till rätt balanserade varelser. 

Det gäller att vara kvick i mejlknappen för att hinna få platser till Robert Olssons vinskattsprovningar. Ett par hundra i mejllistan och endast tolv platser till förfogande. Första gången gav absolut mersmak för en pinot noir-längtande novis som undertecknad. Och när chansen gavs att få prova lite Châteauneuf från Château de Beaucastel så var man inte sen att svara. Trots att vinerna från södra Rhône inte hör till de mest älskade vinerna i huset så finns det det såklart strålande undantag. Beaucastel är dock en helt ny bekantskap. Förhandslöften om stall, rå skitighet och köttiga toner höjde förväntningarna. 

Lite Roussanne Vieilles Vignes som uppvärmning? Jo, tack gärna.

2009 Château de Beaucastel Roussanne Vieilles Vignes

100 Parkerpoäng är lite som tyska sedlar under 1920-talet. Märkta av inflation. Men visst, jag erkänner, lite sköna vibbar gav det åt kvällen. 30% ek och 70% ståltank. Ge mig!

Förförisk smörig doft. Honung och en dos fläder balsamerar själen. Tropiska frukter tar över. Gillar detta skarpt. Otrolig aromatik med blommighet och en krämig oljighet. Honung och apelsin dominerar i munnen med en blommighet som är svår att sätta ord på. Men vafan väntar ni er. Jag är väl ingen florist? Ett lysande vin med en otrolig längd i eftersmaken. Jag vill ha mer.

2001 Château de Beaucastel Roussanne Vieilles Vignes

Mer bärnstensfärgat vin. En stor äpplighet i doften. Lite oxiderad. Är det inte ett Jura-vin i glaset ändå? Lite för mycket russin i snoken för att jag ska gilla doften fullt ut. Men lite mysigt sniffarvin är det helt klart. I munnen så känns den lite platt. Bokna äpplen och vanilj tilllsammans med en lätt beska gör att vinet inte riktigt når upp till det jag hade hoppats. Kanske att det skulle ha druckits ett par år tidigare?

Så till dom röda vinerna. Flaggskeppet bland familjens viner. 30% Mourvédre och 30% Grenache utgör grunden och samsas med resterande elva druvsorter. Vinifieringen sker separat för de olika druvsorterna innan den magiska blandningen träder i kraft. Ett år i foudres innan buteljering.

2007 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Tät syltig doft. Körsbär. Kraftiga tanniner. Frukten hålls lite i bakgrunden. Otroligt stark koncentration i nosen. Men obalanserad. Nja. Behöver ligga till sig ett ansenligt antal år.

2001 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Ahh. Här är det lite mer mognad. Svalare intryck med mer komplex frukt. Dragon samsas med lite fudge. Svaga stänk av russin. Lysande uppvisning, men vinet tappar kraft efter någon timme i glaset.

2000 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Ett år av magisk skillnad. Eller behöver världen inga fler Joan Didion-parafraser? Nåväl. Det heta året har givit ett rikt vin. Helt annan tyngd än i föregående vin. Skitigare, elakare och helt klart stalligare. Sidfläsk och torkade örter spelar i förgrunden. Vilken kraft. Men döljer inte all kraft frukten?

1998 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Mer lakrits/dragon/salmiak i doften. Stora kvalitéer i näsan. Återigen lite svalare, mer eleganta drag. Påminner lite om 2001:an. Frukten är så pass ren och ungdomlig att man skulle kunna ta den för ett mycket yngre vin. En av kvällens höjdpunkter. Tål ett gäng fler år i källaren.

1995 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Mörkare igen. Kryddor och mörkröda bär. Tanninerna har fortfarande kraft över munnen. Rökt köttighet och lakrits tillsammans med cassis. Riktigt bra igen.

1990 Château de Beaucastel Châteauneuf-du-Pape Rouge

Vilken lätthet. Transparent i sin elegans. Grym balans med bra syror och lätt rödbäriga aromer. Jordgubbar och skogshallon i munnen. Otrolig längd. 

Fantastiskt lärorikt att få prova dessa årgångar under en kväll. Speciellt då årgångsskillnaderna är så pass stora. Men kvällens vin var 2009 Roussanne. Inga 100 poäng dock, men ett fantastiskt vin som jag hoppas få prova igen.

Måste jag nämna något negativt med provningen så är det glasen. Vissa viner förtjänar mer än iso-glas. Men i övrigt så är det jäkligt trevligt att komma till Gävle och dricka fantastiska viner. Tack Robert! Hoppas att jag kan vara med på nästa provning om inte barnafödande kommer i vägen.

Drinking That Wine In The Days Gone By

Att få tag på prisvärda åldrade viner från Italien är ännu inget problem, mycket tack vare barolbrunello.de. Däremot att få tag på åldrad Bourgogne och andra trevligheter från Frankrike är värre. Visst, belgiumwinewatchers har lite godsaker till modesta priser, men där krävs det lite mer tur för att hitta godbitar. I stället för att slåss mot oxidation och korkar så väljer jag just nu mina strider mot unga och oförlösta viner.

2010 Saint Jean du Barroux L'Argile
Efter Frankofilens trevliga blogginlägg om detta vin så gick jag genast ut och beställde ett par flaskor, bara för att avboka dom dagen efter. Ni vet, ibland så dras i alla fall jag med av alla inspirerande bloggposter och beställer nästan vad som helst. Ibland så krävs det dock lite mer eftertanke. Nu hade jag sådan tur att Johan hade med sig detta vin på lördagskvällen, och det var ju faktiskt inte vilket vin som helst!

Doften är fruktig och frisk. Lite körsbär, (över) mogna hallon och katrinplommon. Efter en stund så blir nosen attackerad av stora mängder torkad dragon. Urläcker. I munnen så finns rätta höga syrenivåer och frukten är fin och blandas med skog och mer torkade örter. Bara att beställa. Denna gång på riktigt.  90 poäng.

2010 Domaine Bois de Boursan Châteauneuf-du-Pape
Mer Rhône och 2010 alltså. Den kombinationen kommer nog att återkomma rätt ofta i bloggosfären under de närmaste 20 åren. Doften präglas av örter och mörka bär. Lite gröna toner tittar fram men är inget problem. Läder. I munnen så finns skogshallon och blommor. Ung men rätt tillgänglig (dracks under dag 2). 89 poäng.

2011 Simon Bize Savigny-Lés-Beaune 1er Cru Aux Guettes (408 kr)
Mer ung bourgogne. Denna gång väl ungt från Patrick Bize som tragiskt nog omkom i en bilolycka 2013. Riktigt mörkrött i glaset. Doften präglas av mörka jordgubbar och hallon. Det är ungt men drickbart, dock utan någon balans att tala om. Det spretar åt alla håll under kvällen. Avslutas med lite mer sötma. Kolagodis helt enkelt. Lite orättvist att dricka det nu, men jag är osäker på hur bra frukten kommer att klara lagring? 87 poäng.