Enderle & Moll Buntsandstein

Ibland är det befriande med människor som, inte bara skriver pretentiöst, utan även tar hela begreppet och använder det som mellannamn. Terry Theise är en sådan människa.

Han har framförallt arbetat med import av tyska och österrikiska viner sedan 1980-talet. Nu genom Skurnik Wines försorg. Han har även hunnit med att skriva hyllade boken "Reading Between the Wines" som Finare Vinare har skrivit träffsäkert om här.

Nu på semestern i Piemonte så blev det några lata dagar i solstolen med boken. Till en början så kändes språket lite tvunget, högtravande och nästan lite ofrivilligt ironiskt. Lösryckta citat kändes nästan humoristiska när jag läste dom högt. Men sedan började både boken, och för all del även läsaren att växa. Jag njöt storartat av språket, av tonsäkerheten i det han vill ha sagt och av alla lysande formuleringar som både väcker eftertänksamhet och ger lust till att dricka vin. Den ligger redo för en välförtjänt omläsning bredvid sängen.

Det som Theise beskriver allra bäst, både i boken och när han är med i podcasten "Ill Drink To That" är vinets kraft som kulturform. Vi kan bli berörda när vi sitter och läser "Stoner", när vi ser en riktigt bra film eller när vi lutar oss tillbaka och lyssnar på Townes van Zandt bitterljuva stämma. Ett fantastiskt vin bör ha samma funktion menar Theise. Och det är bara att hålla med. Vinet ska gärna sjunga som Townes och läsas som den bästa författarens bäst valda ord. Det ska vara flytande poesi.

I jakt på den mest eleganta poesin så väcktes intresset när jag såg Finare Vinare och Vinospiens instagraminlägg om Enderle & Moll. En googling senare så väcktes köpsuget. Vi pratar naturlig pinot från Baden med rätt fokus både i vingården och i källaren. Dessutom så har dom släppt två versioner av ett par viner. Både med tillsatt svavel och utan. Spännande! För en fin genomgång så är det bara att besöka Wineterroirs

Första vinet som vi provade på hemmaplan var 2012 Buntsandstein Pinot Noir. Ett par timmar i karaff innan vi testar vingarna.

En helt fantastisk doft växer fram ur glaset. Magiska bär i perfekt mognadsfas. Lite skogiga toner växer fram med en del stall. Charm i kubik. Den känns både tung och helt viktlös på samma gång. Så har vi syrorna. Saftiga. Rättframma. Saliverande. Perfektion. Ett otroligt vin. Älskar de skogiga dragen, de små stänken av apelsinskal, de trevliga medicinala dragen och varenda jäkla bär som är nedtryckt i flaskan. Vilken balansakt! Dag två utmärks av mer nedslipade syror och kanske lite mer ek. Allt som allt en riktigt stor vinupplevelse.

Dagen efter så var det dags att prova 2013 av sandstensvinet. Enligt vinmakarna så behövs i dagsläget 6-8 timmars karaffering, så det fick bli en hemvända på lunchen.

2013 Buntsandstein (med tillsatt svavel) 
Vid öppning så uppfattas den vresig och väldigt skitig och med små slängar av frukt. Här behövs verkligen en hel del timmar. På kvällen är all frukt hittad. Körsbär, örter och skog. Härlig näsa där frukten känns något sötare än vinet utan svavel. Frukten är nästan artificiell. Godisaktig, fast bra. Riktigt gott även fast 2012 var minst ett strå vassare. Dag två så har det mesta blivit ett snäpp bättre. Bättre balans och ännu bättre i doften. Här finns stor potential.

2013 Buntsandstein (utan tillsatt svavel)
Här är det också lite skitigt vid öppnandet. Men absolut inte lika stängt. Här tittar frukten fram i form av körsbär och vildhallon. Efter sina 6 timmar så är frukten pigg men kanske något grön och ung i munnen. Syrorna är fina i båda vinerna om än inte lika framträdande som i 2012. Jag har inte det allra största referensbiblioteket av tysk pinot, men 2012 kändes mer burgundisk medan 2013 kändes som den allra, allra bästa gamayen. Det är saftigt, vibrerande och framförallt, väldigt gott. Dag två så spelar vinet ut hela sitt register. Grym frukt och grönheten är som bortblåst. Vi har balans och en oerhörd elegans. Skitgott!

Väldigt intressant att prova de två versionerna mot varandra. Tycker att den osvavlade var något bättre, framföralt dag två. Det var en ynnest att få följa vinerna under dagarna två. Ruggigt gott i dagsläget med en stor framtida potential.

Edit: Drack 2012 ytterligare en gång veckan efter. Riktigt bra då också utan att nå upp till första flaskan kvalitet. Kändes yngre och utan samma fruktrikedom.

2011 Domaine de la Côte La Côte

  

Det är inte alltid som man blir lika golvad av ett instegsvin som när vi drack Sta. Rita Hills från Domaine de la Côte för ett tag sedan. Eller instegsvin och instegsvin. Vinet förtjänar verkligen mer storslagna epitet än så. Det var ren och fin frukt med de skönaste mineraler jag har varit med om i ett rött vin. Ett fantastiskt exempel på ung pinot noir när dom är som bäst.

Så när en planerad Stockholmsresa äntligen blev av så var siktet inställd på Gaston för att se om dom hade någon flaska av La Côte. La Côte är lite dyrare och framförallt mer svåråtkomlig än Sta. Rita Hills och Bloom's Field. Sista flaskan? Ja tack!

Vinmakning och uppfostran är precis lika rätt igenom firmans första släpp. Så skillnader vinerna emellan kan härledas till terroir. På hemsidan läser vi att "La Côte is always the greatest definition of the terroir at Domaine de la Côte"

Vinet har nästan lika lekande lätt frukt i näsan som sitt yngre syskon. Men här är det mer tyngd bakom. Fler lager att upptäcka men ändå inte lika intensivt charmigt. Där Sta. Rita Hills var mer sirligt och transparent i uppförande med lätta frukter så snackar vi mer örtighet och skog här. I munnen så är La Côte lite grönare men precis lika intressant. De framstående mineralerna hittas inte lika lätt här, utan håller sig i bakgrunden. Fantastiskt att få utforska skillnaderna mellan vinerna. Det är riktigt bra såklart. Men ska jag dricka något idag så dricker jag hellre Sta. Rita Hills. Jag tror dock att La Côte har större potential med lagring. Bloom's Field nästa!

2010 Faiveley "Les Feusselottes"

Jag blev tokcharmad av Domaine Faiveleys "Les Cazetiers" här. Doften av skog och hallon och en dansande lätthet i munnen med bra syra i fullkomlig harmoni med frukt och tanniner. Det lätta valet efter en sådan uppvisning borde vara att beställa någon flaska till. Jag provade dock lyckan med ett vin från en annan vingård. Prisnivån är ungefär densamma, men vinet är denna gång från 2010. Denna gång så står det inte Domaine Faiveley på etiketten utan Joseph. Det innebär att det är deras négociantverksamhet som har köpt in druvorna från andra odlare. Hoppas att jag har fattat saken rätt.

2010 Domaine Faiveley Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Feusselottes" (515 kr)
Björnbär och hallon i doften. Doften kommer med rätt mörka förtecken. Lite köttiga toner i munnen. Multnade höstlöv och en del örter i eftersmaken. Det här är bra skit. Men där "Les Cazetiers" spelar med charmkorten vända utåt så är detta lite tyngre men ändå med lite framtidsförhoppningar. 90 poäng.

För någon vecka sedan så provades en annan bourgogne från 2010. Det var mitt första smakprov från Domaine Pierre Labet, och det gav mersmak.

2010 Domaine Pierre Labet Beaune 1er Cru Coucherias (266 kr)

Ok, i näsan så finns alla bäriga pinotdrag du kan tänka dig. Men mest hallon och frysta gubbar. Även koncentrerad körsbärssaft. I munnen så är frukten fortfarande central. Bra syra rätt igenom. Lite gröna toner blandas med finstämd cassis i eftersmaken. Riktigt bra. Det här borde man fylla på av. Trevligt att se att bra bourgogne inte alltid behöver kosta så mycket. 90 poäng. 

Åldrad Bourgogne och Miles

När alla vinerna var provade och Robert från Gefle Vinkällare satte igång "Kind of Blue" i högtalarna, så slog det mig. Detta var en av de trevligaste vinkvällarna jag hade varit med om.

Sveriges kanske största musikjournalist Lennart Persson (1951-2009) skrev under Feber-tiden en krönika om "Albumet alla har", nämligen just nämnda Miles Davis-album. KoB har särskådats in i minsta detalj av massor av journalister och musikälskare. För fan, det har tom skrivits böcker om inspelningen som varade i två ynka dagar. Lennart skriver att han läste om en man som blev så trollbunden av skönheten i spåren på förstasidan att han aldrig vågade vända på skivan. Av rädsla för att han skulle bli besviken.

Lite samma känsla var det på provningen. Vissa viner var så oerhört vackra och utrycksfulla i doften att man inte ville gå vidare till nästa vin. Kanske inte så mycket av rädslan för att bli besviken, utan för att man ville klamra sig fast i alla dessa aromer som man hittade.

Detta var första gången jag var på en vinprovning i Robert Olssons regi. Jag hoppas att jag får fler tillfällen. Lugnt och avslappnat med drycken i fokus, precis som det ska vara. Man märker att det finns en stor kunskap om dessa gamla buteljeringar. Och framförallt en stor passion. Jag har inte brytt mig om att leta upp info om alla viner vi drack. Några är stört omöjliga att hitta trevlig information om medans andra är välkända för de flesta.

1962 Santenay Côte de Beaune A. Ligeret
Kan ett enklare bordsvin från -62 ha klarat alla dessa år? Doften är fantastiskt trevlig. Björnbär och skogshallon blandas med lite mint och skog. I munnen så drar det lite åt nyponhållet. Lite väl tunt, men är betydligt bättre än väntat. Ett riktigt sniffarvin.

2003 Gros Freres et Soeur Vosne-Romanée
Mörka frysgubbar i näsan. Drag av viol. Skog och torkade örter. Bra men saknar lite syra. En rätt trevlig pinot, men som får stå i skymundan under kvällen.

1985 Gros Freres et Soeur Vosne-Romanée
En hel del torkad dragon. Cassis i massor. Metallisk eftersmak. Visst, kanske det är lite "over the top" men det finns något jag gillar här. Främst de mörkbäriga tonerna i näsan. Trevligt.

1959 Arthur Barolet et Fils Clos Vouegot

Här kom det lite invändningar mot att den var alldeles för träig och att det inte var så mycket vin kvar. Själv älskade jag doften men tycker att den var lite svagare smakmässigt. Innan jag föll för vinets värld så var whisky det enda jag drack. Framförallt så älskade jag gamla sherrylagrade tappningar, gärna buteljerade före 1980. Just detta vin innehöll massor av det jag charmades av då. Visst, det kanske har svagheter som en pinot betraktat, men russinen och lädret som fanns här gjorde mig till en leendes man på söndagskvällen.

Blundade jag så tog doftminnet mig ett par år bakåt i tiden till när jag provade Mortlach 35 yo 1936 G&M for Pinerolo och Avonside-Glenlivet 1938 35 yo G&M for Pinerolo för första gången. Ren kärlek.

1959 Arthur Barolet et Fils Charmes-Chambertin

Samma år men ett annat Grand Cru-läge alltså. Här jobbar vi inte med samma mörka toner av trä och torkad frukt som i förra vinet. Visst hittas det lite läder här, men russinen håller sig borta. Hallon blandas med söta körsbär. Överaskande mycket frukt bibehållen. Jämfört med Clos Vogueot så tassar detta vin fram på tå, mer pinotlik, och med yngre känsla. Vinet växer under kvällen och är tillslut lite bättre än föregående. 1959!

1993 Mommessin Clos de Tart

Lätta hallon och björnbär. Lite i genren dragon-salmiak-anis tittar fram. Lite oförlöst första tiden. Växte dock med luft och tid till ett större vin. Lysande sista klunk. Flera tyckte att den var väl ung fortfarande. Och vem är jag att säga emot?

1989 Domaine Ponsot Latriciéres-Chambertin
Nytt Grand Cru-läge från en riktigt bra producent. Hallon, viol. Svag doft av anis fläktar förbi. En hel del örtagård i doften. Riktigt, riktigt bra. Balansen är i mitt tycke lysande. Fina syror och lite träkryddor.

1978 Maison Leroy Vosne-Romanée
Ahh. Stort vin, även om det är lite knutet till en början. Övermogen rabarber, tryffel, salmiak och massor med örter slåss om uppmärksamheten. Mintpastiller och hallon i munnen. Ett lysande vin som bara blev bättre. Smakar det så kostar det.

Denna kväll så lades poängen åt sidan. Endast ren och skär njutning. En fantastisk resa i tiden.

En liten glimt av storheten i Bourgogne

Jag har tidigare skrivit att jag måste bredda mig och utforska pinot noir i allmänhet och Bourgogne i synnerhet. Så tillsammans med lite goda vänner så skulle två nya bekantskaper provas. Efter lite bloggläsande så klickades två pinot noir-viner hem. Dels 2012 County Line Pinot Noir och även Domaine Faiveleys "Les Cazetiers". Vinerna korkades upp och fick en vända i karaffen innan dom hälldes upp vid knappa 15 grader. Kvällens tillbehör blev lite rådjursfilé som minutstektes i pannan.

Jag har tidigare känt att det är svårt att få grepp över Bourgogne som vindistrikt. Och är man rätt ny i det här intresset så kan det kännas hopplöst ibland att veta vad man gillar och vad som är bra. Jag har dock förstått att man i första hand ska gå efter producentens renommé och inte gå efter läge och vingårdsbeteckning. Det kan vara ett tufft jobb att prova sig igenom en massa Bourgogne-viner för att veta vad man gillar, men någon måste göra det. Jag är beredd på fälla ner skygglapparna och nästan enbart fokusera på Pinot Noir ett tag framöver. Visst, att pimpla barolis mest hela tiden är inget fel, men det är dags att bredda mig och försöka förstå vad vin från Bourgogne kan vara.

2012 County Line Pionot Noir (261 kr)
Rätt kraftig doft av mörka bär. Jordgubbar från senhösten. Mörka björnbär och en del kryddor. I munnen så är den väldigt bärig åt det söta slaget med inslag av multnad trä/skog. Riktigt trevligt vin som har fått några omdömen om att den behöver få något år på rygg för att växa till sig något. Vem vet, jag kanske köper på mig en till.

2011 Domaine Faiveley Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Cazetiers (529 kr)

Doften! Ett riktigt sniffarvin som gör mig lycklig. Här är det snarare svenska midsommargubbar och hallonsås som dominerar intrycken i näsan. Helt utan pardon så har vinets charm slagit undan benen på mig. En del dragon och en elegant köttighet finns också där. I munnen så kommer de lätta jordgubbstonerna i bakgrunden för mer skog, kött och lite löv. Lysande. Påfyllning till hyllan - Ja tack.