Piemonte 2015 del 1

Ett drygt år efter giftermålet så var det äntligen dags att bege sig till Piemonte på en väldigt försenad bröllopsresa. Snälla mor- och farföräldrar hade sett till att den första barnfria veckan sedan 2008 skulle bli verklighet. Tillsammans med restaurangbesök, ost och salame på terrassen och poolhäng i den väldigt varma Piemonte-sommaren så skulle också några vingårdsbesök hinnas med. Efter mellanlandning i Tyskland så landade vi i Milano. Och när det sedvanliga dividerandet med biluthyraren var över så började vi rulla mot Langhes kullar.

Visst är det en särskild känsla att äntligen börja närma sig en plats som du har trånat efter, drömt om och haft längst upp på vinpiedestalen. Det var äntligen dags att prova vitello tonnato, gräva i vingårdarna och att få prova vinerna i dess rätta element. Efter en dryg timmes åkande på snabba motorvägar så började äntligen landskapet att förändras och namnen på skyltarna fick det att börja pirra i magtrakterna. Slutmålet närmade sig.

Vi ska bo på ett agriturismo allra längst upp i Perno. Och medan bilen slingrar sig alla branta höjdmeter mot målet så förundras vi över vingårdarna, utsikten och dofterna under den brännande julisolen. Var det så här det såg ut? Vi bor fint, även fast vi känner oss något offside där vi kikar ut mot omgivningarna. Vi har dock fantastiska utsikt vilket hjälper oss att förstå förhållandena mellan alla byar och lägen. Vi smiter ut på terassen utanför rummet och ser Castiglione Falletto rakt över dalen. Vi vrider våra huvuden ett kvarts varv åt höger och ser Serralunga d'Alba. Och där uppe till vänster ligger La Morra, medan vi ser Barolo vänta tålmodigt nere i dalen.

Vi börjar förstå. Men vi förundras fortfarande.

På tisdagen så var det äntligen dags för lite besök. Jag knappar in adressen till Elvio Cogno i Novello i min GPS. Vi åker iväg och tar vägen genom Monforte d'Alba. Efter 15 minuter så börjar det bli planare omgivning innan vi slingrar oss uppåt igen. Vi börjar dock ana oråd när vi inser att vi har hamnat i den sömniga lilla staden Piozzo.

Fel adress inslagen! Som världens kanske minst stresståliga människa så börjar svetten rinna och paniken börjar ta över alla rationella tankar. Jag rusar ut och och försöker få hjälp på torget. Ingen kan engelska såklart, och min italienska är tyvärr begränsad till Baresi, Maldini, Lecce, Costacurta, Rossi, Zenga och Lippi. Som tur är, så stöter jag på en yngre kvinna som kan "inglese". Hon väljer dock att rabbla på med snabb italienska. Jag fattar såklart ingenting, men lugnas ändå på något konstigt vis av kvinnans smattrande meningar och kan skratta åt den dråpliga situationen. Jag tackar lite förläget innan vi börjar åka mot Novello igen.

En lärdom till nästa gång är att inte börja med att skriva in postnumret på GPS:en. Det blir lätt fel då...

Vi kommer fram till Elvio Cogno 10 minuter efter utsatt tid. Vi slås av de otroligt vackra omgivningarna som får oss att häpna. Elvio Cognos dotter Nadia tar emot oss och börjar med att visa upp den vackra källaren som andas pengar och investeringskraft.

Vi får höra att gården drivs biodynamiskt sedan ett par år tillbaka, även om jag har sett lite motstridiga uppgifter på nätet. Alla Barolis lagras på slavonsk ek av varierande storlekar. Vi ser lite barriquer också som ibland används till deras Barbera och Langhe Rosso.

Vi diskuterar Ravera med Nadia

Vi börjar själva provningen med Langhe Nascetta, barberan och dolcetton. Alla tre är välgjorda och goda, men det får mig inte att spinna igång. 

2012 Barbaresco kommer från vingårdarna Montesommo och Neive och bjuder på ett fint sniff. Frukten känns dock rätt platt i dagsläget. Inget att springa efter.

2011 Barolo Cascina Nuova bjuder på ljuvlig barolodoft och fin frukt med rätt så snällt tanninarbete. Enkel men trevlig barolo som nog inte ska sparas allt för länge. 

2011 Barolo Ravera behöver däremot lite tid. Återigen en härlig näsa och fin frukt och med riktigt bitiga tanniner. Frukten är överraskande sötfruktig. Bästa vinet hos Cogno. Vi avslutar besöket och tar en promenad inne i Novello innan vi åker iväg mot La Morra och Marcarini. Lite kul är att Elvio Cogno var vinmakare hos Marcarini rätt länge innan han startade sin egen verksamhet. Ser man på äldre Marcarini-buteljer så finns Cognos namn på etiketten.

Vandring inne i Novello

Vi trampar in i Marcarini-shoppen, varma men mätta och belåtna av den grymma Barolo Chinato-glassen som vi införskaffade från gelaterian bredvid. Supercharmiga Valeria visar runt innan det är dags att prova lite viner. 

Inga anteckningar från de provade vinerna. Men det man kan säga är att Brunate fortsätter att imponera. Så klassiskt och tidlöst gott. Naurligtvis för ung idag men det är ett vin som man borde köpa ett par buteljer av varje år. Och låta ligga. Länge. La Serra brukar nå drickbar fas lite snabbare och var riktigt god trots rätt usla provningsmöjligheter inne i en trång vinshop i 30 graders hetta. 

Bland dom övriga vinerna så är det nog bara deras Boschi di Berri från 120 år gamla stockar som det är köpläge på.

Vi rullar vidare mot dagens sista besök hos det organiskt drivna Erbaluna. Handskörd, låga uttag och ett minimalt användande av svavel har fått mig att vilja prova bröderna Obertos viner. 

Efter en liten rundvandring så sätter vi oss till bords i provningsrummet. Vi börjar med Erbaluna Rosso som är en 50/50-mix av Barbera och Dolcetto. Deras enda vin som är helt fritt från tillsatt svavel. Vinet bjuder på charmig och läskande frukt som för tankarna åt det naturliga Frankrike. Urgott i all sin enkelhet för 7,50 Euro. Jag hade lätt kunnat köpa en låda om vi hade bilat ner.

Vi fortsätter med deras Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo. Här tycker vi om alla vinerna mer eller mindre. Vinerna känns rena och genomsyras av en röd Erbaluna-tråd.

Sen kommer deras 2010 Barolo som jag känner lite orena gödseltoner av. Vi är dock inte helt överens om den saken i sällskapet. Även 2009 Barolo Rocche har drag av samma skitighet. Lite synd, då vinerna upplevs som balanserade och trevliga i munnen. Vore roligt att prova dom på hemmaplan efter en rejäl vända i karaffen och inte från en rätt nyöppnad flaska som hos Erbaluna.

2011 Barolo Rocche visar sig dock inte från den smutsiga sidan. Här bjuds vi på en underbar elegant nebbiolonos. Klassiskt med en twist. Vinet ger ifrån sig en ungdomlig och rätt mörk frukt som ger oss mersmak. Och hela 15,5 %  (!) känns totalt bortfintade. Totalt rent och med en nerv i munnen. Det här ska provas på hemmaplan i lugn och ro. Var det så här bra?

1999 Paolo Scavino Bric Dël Fiasc

                 

En vecka där man kraftlöst har somnat i soffan varje vardag. Höst-småbarn-mörker-hallrust-ska-man-vara-så-här-vid-30? Vad göra? Ta sig upp på livbåten. Omfamna hösten, mörkret och den stora tröttheten.

Som gammal whiskyälskare så är jag oerhört motståndskraftig mot dominanta fatinslag i vin. Svårt att störas av faten, och ibland svårt att hitta dom. Vid första sniffen så utbrister min fru: "Vaniljstång!"

Visst finns influenser av faten. Men det är enligt mig små flisor av integrerad ek. I näsan så hittar vi mörka frukter och läder. Mognadstoner men med en fin spänstig frukt. Drag av det uselt ventilerade målarrummet i träslöjden på mellanstadiet. I munnen spelar det på elegans i första hand. Ska man vara negativ mot något så är det bristen på utmärkande syror. I Accomassos -99 för någon vecka sedan så var syrorna väldigt utpräglade och ibland nästan dominanta. Här är dom nedslipade tillsammans med tanninerna. Ska kanske inte sparas så länge till?

Hallen får vänta tills i morgon. Mina tre barn sover. Jag känner mig pigg och spänstig. 

Roses and Fanfar

Liten blindprovarafton med herrarna J och T. Denna glädjens bild får symbolisera 2009 Château de Chavanes Arbois Grande Reserve. Biodynamisk 50/50-blandning av Savagnin och Chardonnay. Ren frisk doft med lite härliga steniga mineraler. Upplevs som väldigt bra ikväll. Här googlar man järnet efter häftiga Jura-viner när det finns en trevlig runt hörnet på bolaget. Inte så komplex, men jäkligt skön. Kanske lite väl inställsam emellanåt. Nåja, en flaska beställd för slutligt omdöme.

Ny provsmakning 2/11. Vet inte vilket mood jag var i vid första provsmakningen, men nu var allt mycket sämre. En inställsam sötma som stör hela kvällen. Ett ok Juravin men jag lägger pengarna på annat.

2011 av denna i somras kunde krossa regeringar. Denna var ett helt annat monster. Istället för läckra nötiga inslag och massor av Jura-mineraler så har vi här stängd näsa med gröna äpplen och lite florala inslag. Är inte helt överens med doften. I munnen är det bättre. Friska syror och välgjort. Är det årgången som spökar eller behöver dom något år på rygg? Kommer nog försöka hitta någon flaska för att finna svaret på det.

Ah, vilken näsa! Citrusskal in absurdum och så fina, lena florala toner. I munnen en hel del fläderblom och en liten pepprig ton. Ung såklart, men väldigt tillgänglig idag.

Väldigt stängd till en början, och öppnar inte upp sig alls under kvällen. I munnen så dominerar mineralerna och blommigheten. Dag 3 är det en fullständig doftexplosion i glaset. Mogna päron, burkananas, fänkål. En total balans och renhet. Det här gillas. Men vi spar nästa flaska ett par år va?

Elegant doft. Fenocchio-elegans. Finstämd frukt och massor med rosor och frisk röd frukt. I eftersmaken så störs jag av en liten hetta. Dag 2 är det bättre. Var det lite pepprighet som inte var i balans eller bara alkoholhetta? Ska läggas undan såklart. Bara en tjuvtitt.

Kvällens kanske bästa vin. Så underbar doft. Undervegetation, Finstämd frukt. Finsnickerier och läder. Total balans och elegans. Strålande uppvisning. Smaken domineras av syror, och då kanske inte de mest tillbakalutade syrorna. Här är det pang-på-syror med extra allt som behöver mat för att tämjas. Det visar nog på att vinet behöver ligga till sig ett par år. Känns som att det ska klara åtskilliga år i källaren. En upplevelse som målas med de allra mest eleganta penseldragen.

Pinot noir? Är du säker? Här är det funk som dominerar. Tänk "Sly and the Family Stone" på 1,5 x hastigheten i en källarhåla. Körsbär och blodapelsin omgiven av ruttna rosor. Bättre i munnen där insmickrande syror och bra rödfrukt hjälper mot ett magplask. Provar gärna igen. Ska den vara så här eller var flaskan lite off? För trots allt så var det ett vin med ett helt eget uttryck. Men det är inte för alla.

Första gången jag provar Marengos Barolo. Men förhoppningsvis inte sista. Fin lätthet i doften och en frisk elegant mun. Har tittat bort från 2009 som årgång, vilket man kanske inte behöver göra.

2008 La Pierre Noir. Ett strålande vin. Frisk ungbärig doft. Markerade tanniner och en jäkla skön balans i munnen. Så läcker frukt. Har provat annat från Gimel tidigare. Men det här är ännu bättre. 

Då var vi i Italien igen. Läder och blodiga inslag tillsammans med skön frukt, finkalibriga men ambitiösa tanniner och friska syror. Lång och underbar eftersmak som mynnar ut i ett leende. Så jäkla bra på egen hand, men jag provar gärna till mat nästa gång. För då kommer det att lyfta sig ytterligare.

Orättvist att få en Barbera blint 24:00 när maten är uppäten. Nåja, ett småtrevligt vin, men inte den sortens Barbera som jag går igång på. 

1995/2008 Burlotto Barolo Monvigliero och Domaine de la Côte

När jag provade 2008 Burlotto Monvigliero för ett drygt år sedan så uppfattades den lite väl grön och kartig, om än med en grundkvalitet som vittnade om framtida storhet. Ärketraditionalisten Burlotto är känd för sina eleganta och lätta nebbiolo-viner. 2006 och 2007 års Monvigliero har hyllats på diverse bloggar. Dock så verkar familjeföretaget ha misslyckats med det svåra 2009.

Med det i åtanke så satte vi oss ner till bords för att se om ett år på rygg hade slipat bort de ruffiga kanterna på vinet. Som ackompanjemang så korkades Monvigliero 1995 upp. Året har kanske hamnat lite i skymundan bakom de stora nästföljande årgångarna i -96 och -97. Men här finns fortfarande lite fynd att hitta ute i Europa. T hade med sig 2004 Azelia Barolo för ytterligare kraft i uppställningen.

1995 Comm. G.B. Burlotto Barolo Monvigliero (354 kr)

Ahh. Sicken doft när druvmusten skvalpar ner i karaffen. En dryg timme senare är njutningsfaktorn fortfarande ett faktum. Fjäderlätta pinotlika drag. Eleganta rosor med frukten fortfarande i centrum. Skön balans i munnen med jordgubbar. Vinet visar framfötterna under hela kvällen, även om doften dämpas lite med tiden. Eller är det temperaturen? Bra uppvisning i mogen Barolo i vilket fall. 92 poäng.

2008 Comm G.B. Burlotto Barolo Monvigliero 

Här har det hänt saker. Mer ungfrukt och med kraft. Rödbärighet i fokus, med sköna mjuka tanniner. Alla unga gröna inslag från förra smakprovet är borta. Kvar är bara charm och åter charm. Kommer kanske att växa med ytterligare år på rygg, men varför vänta? Det här kan jag dricka alla dagar i veckan redan nu. 93 poäng.

2004 Azelia Barolo 

Kola och kokosexplosion. Återigen så kommer doftförnimmelser från gamla sherrylagrade whiskybuteljeringar. Det är alltså fat som står i centrum. Man måste nog vara rätt mottaglig för det, vilket jag är. Torkade örter blandas med lite soltorkade tomater. Jag gillar fatkaraktären i doften, men tyvärr så är den för dominerande under kvällen. Frukten och syran hamnar i bakgrunden. Lite minus för balansen alltså. 90 poäng.

Efter den Nebbiolouppvisningen så plockar J fram kvällens vin. En njutning från första sniffen till sista klunken. Fullständigt strålande.

2011 Domaine de la Côte Pinot Noir Sta. Rita Hills Estate

Vilket uttryck från det svala 2011! Marken talar genom vinet. Ultrasköna stenmineraler dansar i glaset. Söta röda bär i högar jobbar i medvind med perfekta syror och modest tanninrikedom. Det är så jävla strålande. Ärligt, rättframt och alldeles underbart. Hur ska man kunna lägga undan sådant här, och kan det verkligen bli så mycket bättre? Ett vin att älska för sin direkta frukt och den otroliga mineralmängden. Sashi Moorman och Rajat Parrs projekt måste man klamra sig fast vid bäst fan det går. Vad väntar om ett par år? 93 poäng.

1974 Giacomo Gonterno Nebbiolo d'Alba

Något bubblar under ytan i vinvärlden. Det dyker hela tiden upp nya kulturyttringar för oss vinälskare att sätta tänderna i. Mängden av bra vinlitteratur är skyhög och en stunds underhållning och eftertanke är endast en bloggpost bort. I podcasten "I'll Drink To That!" så har Levi Dalton skrivit om kartan för vad 2010-talets etermedia kan vara förr oss nördar. Nya tidskrifter som "Noble Rot Magazine" och "TONG" går inte bara på djupet jämfört med sina glättiga kollegor, utan djuphavsborrar sig ner till vinets minsta och allra nördigaste beståndsdelar. Visst, vissa delar av "TONG" är för svåra för mig också. Men djupet och kunskapen bland skribenterna är slående. Temanumret om Nebbiolo behandlar allt från terroir till aromer och traditionell vs modern nebbiolo. Lysande, men inte helt okomplicerad underhållning. Och visst blir man sugen på lite skön nebba?

1974 Giacomo Conterno Nebbiolo d'Alba (550 kr)

Ok, jag erkänner. Detta var lite av ett etikettköp. Dock ingen Monfortino Riserva eller ens en barolo. Men att få dricka lite kulturhistoria från en gigant är dock en ynnest även fast det är en enklare nebba. Färgen är orangeröd med lite grumlighet. Första sniffen lovar gott. Vinet briljerar med en skön lätthet. Tryffelolja och smultron och torkad dragon. Burgundisk elegans i munnen. Frukten finns fortfarande kvar, vilket var jäkligt skönt. Surkörsbären är slående. Och det kanske inte är ett stort vin, men det vittnar ändå om producentens storhet. Balans och komplexiteten är inte så stor, men vinet charmar oss alla runt bordet. 91 poäng.

1990 Villadoria Barolo Riserva (265 kr)

En Barolo Riserva för 265 kr från ett bra år som -90 gjorde att jag hade ganska låga förväntningar på detta vin. Men tänkte att jag i alla fall skulle vara en erfarenhet rikare om det var dött och själlöst. Efter en timme i karaff så hälldes det upp. Första doften vittnar om något defekt eller bara en död barolo. Men efter en tid i glaset så väcks det upp till liv. Champinjoner och syltig bärighet dominerar. Det är tungt, men en viss blomparfym lättar upp intrycken. Väldigt atypisk nebba-nos. I munnen så är ursprunget mer rättfärdigat. Efter ytterligare tid så är allt det onda i näsan borta. Kvar har vi ett jävla skönt sniffarvin, dock med en brist på balans och med kort eftersmak. Var nog bättre för 5 år sedan, men har absolut förtjänster som jag gillar. 88 poäng.

Efter att mina låga förväntningar blev överträffade så kan det vara läge att citera Eric Asimov från den suveräna boken "How To Love Wine"

One of the great joys of wine is picking the wrong bottle and having it turn out better than the right one. The surprice, the unexpected, the serendipity, the new experience - these for me are among the most euphoric moments wine can provide

Edit: Jag har varit i kontakt med producenten, och vinmakaren kommer ihåg att det var ett stort år utan större svårigheter i vingården. Han kommer ihåg att det var hög alkoholhalt på vinerna det året. Just Riserva-vinet görs (såklart) endast under de riktigt bra åren. Senaste två åren är 2000 och 2004.

2006 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva

När det vankas middag med Johan och Malin så vet man att det blir några trevliga viner att dricka. Till tryffelpastan så fick jag äntligen prova G Fenocchios Bussia Riserva igen. Det är gudarnas nektar i form av ärlig och vacker nebbiolofrukt. Men först lite högoktanig gg-riesling som skulle lotsa hummersoppan i hamn.

2010 Dönnhoff Norheimer Dellchen Riesling GG
Lite stängd initialt i nosen. Tropiska toner i form av mango och ananas kommer efter en stund. Härlig stuns i munnen med sköna syror. Men en lite grön ton stör. Limefrukten tar över och sticker lite i gommen. Eftersmaken bra, tonar ut i lite kokos.

Man märker att kvaliteten finns där, men att den skulle må bra av ligga till sig lite. Skulle gärna prova den igen när limezinget opererar i bakgrunden. Men bra ändå!

2006 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva
Fantastisk doft precis som förra smakprovet. Röda bär i alla dess former. Kanske förvånansvärt mycket jordgubb. Även en del torkade örter, däribland dragon. Eller är det salmiaktoner jag känner? I munnen så slåss frukten med lite småbråkiga tanniner initialt - men vinner ändå rätt klart. Så jävla bra det är! Elegant och finstämd, ändock mäktig. När nebbiolo spelar ut korten på det här sättet så blir jag såld. Nu gäller det bara att man är med på tåget och handlar på sig en massa trevliga barolis, innan priserna skjuter i höjden.

Tack för smakproven Johan.

Lessrof har provat
Och även Frankofilen