tisdag 25 februari 2014

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken

Note to self: no more food pictures

En rätt stor del av min dagliga hjärnkapacitet slösas bort på att planera nya inköp som förhoppningsvis ska slå undan benen på mig själv. Vid denna middag i lördags så strömmade tossigheter ur munnen som: "Fan, det enda man borde dricka är nebbiolo" för att några timmar senare bli knockad och helt knäckt av en pinot noir från Central Coast. Vinlivet består hela tiden av fokusbyten och riktningsförändringar. Gräv inte bara på stället för då kommer du hela tiden att missa fantastiska grejer.

Själva måttstocken på ett visst vins kvalitet vid ett givet tillfälle kan för vissa vara en siffra på ett papper. Ibland så kan det vara mer än så. Ett ansikte som bara ler vid första smaken och ögon som nästan blir lite, lite tårögda. En kväll då man bara måste fylla på glaset när det är tömt och där man motvilligt sätter på korken för att spara till ytterligare njutning kvällen efter. Poängen är överflödig och den isolerade njutningen står i fokus. Igår var en sådan dag.

Efter den här rapporten från november så blev man såklart sugen att beställa. Det blev dock inga flaskor då. Men efter ytterligare positiva signaler från omgivningen så klickades 4 flaskor hem nu i februari. 

En flaska korkades upp till en bit torskrygg. Doften domineras av tropiska toner med en hel del päron. Salvia och vitpeppar följer med. Bra hög syra i munnen i fin balans med torr och ren frukt. Ananas och en hel del lime i fokus här. Lysande frukt hela vägen. Det här vill man bara ha mer av! Skrika-högt-från-en-kulle-bra! Resterande flaskor sparas till sommaren om det överhuvudtaget är möjligt. 

Fan, det enda man borde dricka är riesling...


söndag 23 februari 2014

1995/2008 Burlotto Barolo Monvigliero och Domaine de la Côte


När jag provade 2008 Burlotto Monvigliero för ett drygt år sedan så uppfattades den lite väl grön och kartig, om än med en grundkvalitet som vittnade om framtida storhet. Ärketraditionalisten Burlotto är känd för sina eleganta och lätta nebbiolo-viner. 2006 och 2007 års Monvigliero har hyllats på diverse bloggar. Dock så verkar familjeföretaget ha misslyckats med det svåra 2009.

Med det i åtanke så satte vi oss ner till bords för att se om ett år på rygg hade slipat bort de ruffiga kanterna på vinet. Som ackompanjemang så korkades Monvigliero 1995 upp. Året har kanske hamnat lite i skymundan bakom de stora nästföljande årgångarna i -96 och -97. Men här finns fortfarande lite fynd att hitta ute i Europa. T hade med sig 2004 Azelia Barolo för ytterligare kraft i uppställningen.


Ahh. Sicken doft när druvmusten skvalpar ner i karaffen. En dryg timme senare är njutningsfaktorn fortfarande ett faktum. Fjäderlätta pinotlika drag. Eleganta rosor med frukten fortfarande i centrum. Skön balans i munnen med jordgubbar. Vinet visar framfötterna under hela kvällen, även om doften dämpas lite med tiden. Eller är det temperaturen? Bra uppvisning i mogen Barolo i vilket fall. 92 poäng.


Här har det hänt saker. Mer ungfrukt och med kraft. Rödbärighet i fokus, med sköna mjuka tanniner. Alla unga gröna inslag från förra smakprovet är borta. Kvar är bara charm och åter charm. Kommer kanske att växa med ytterligare år på rygg, men varför vänta? Det här kan jag dricka alla dagar i veckan redan nu. 93 poäng.


Kola och kokosexplosion. Återigen så kommer doftförnimmelser från gamla sherrylagrade whiskybuteljeringar. Det är alltså fat som står i centrum. Man måste nog vara rätt mottaglig för det, vilket jag är. Torkade örter blandas med lite soltorkade tomater. Jag gillar fatkaraktären i doften, men tyvärr så är den för dominerande under kvällen. Frukten och syran hamnar i bakgrunden. Lite minus för balansen alltså. 90 poäng.

Efter den Nebbiolouppvisningen så plockar J fram kvällens vin. En njutning från första sniffen till sista klunken. Fullständigt strålande.


Vilket uttryck från det svala 2011! Marken talar genom vinet. Ultrasköna stenmineraler dansar i glaset. Söta röda bär i högar jobbar i medvind med perfekta syror och modest tanninrikedom. Det är så jävla strålande. Ärligt, rättframt och alldeles underbart. Hur ska man kunna lägga undan sådant här, och kan det verkligen bli så mycket bättre? Ett vin att älska för sin direkta frukt och den otroliga mineralmängden. Sashi Moorman och Rajat Parrs projekt måste man klamra sig fast vid bäst fan det går. Vad väntar om ett par år? 93 poäng.





fredag 14 februari 2014

1974 Giacomo Gonterno Nebbiolo d'Alba


Något bubblar under ytan i vinvärlden. Det dyker hela tiden upp nya kulturyttringar för oss vinälskare att sätta tänderna i. Mängden av bra vinlitteratur är skyhög och en stunds underhållning och eftertanke är endast en bloggpost bort. I podcasten "I'll Drink To That!" så har Levi Dalton skrivit om kartan för vad 2010-talets etermedia kan vara förr oss nördar. Nya tidskrifter som "Noble Rot Magazine" och "TONG" går inte bara på djupet jämfört med sina glättiga kollegor, utan djuphavsborrar sig ner till vinets minsta och allra nördigaste beståndsdelar. Visst, vissa delar av "TONG" är för svåra för mig också. Men djupet och kunskapen bland skribenterna är slående. Temanumret om Nebbiolo behandlar allt från terroir till aromer och traditionell vs modern nebbiolo. Lysande, men inte helt okomplicerad underhållning. Och visst blir man sugen på lite skön nebba?


1974 Giacomo Conterno Nebbiolo d'Alba (550 kr)
Ok, jag erkänner. Detta var lite av ett etikettköp. Dock ingen Monfortino Riserva eller ens en barolo. Men att få dricka lite kulturhistoria från en gigant är dock en ynnest även fast det är en enklare nebba. Färgen är orangeröd med lite grumlighet. Första sniffen lovar gott. Vinet briljerar med en skön lätthet. Tryffelolja och smultron och torkad dragon. Burgundisk elegans i munnen. Frukten finns fortfarande kvar, vilket var jäkligt skönt. Surkörsbären är slående. Och det kanske inte är ett stort vin, men det vittnar ändå om producentens storhet. Balans och komplexiteten är inte så stor, men vinet charmar oss alla runt bordet. 91 poäng.


En Barolo Riserva för 265 kr från ett bra år som -90 gjorde att jag hade ganska låga förväntningar på detta vin. Men tänkte att jag i alla fall skulle vara en erfarenhet rikare om det var dött och själlöst. Efter en timme i karaff så hälldes det upp. Första doften vittnar om något defekt eller bara en död barolo. Men efter en tid i glaset så väcks det upp till liv. Champinjoner och syltig bärighet dominerar. Det är tungt, men en viss blomparfym lättar upp intrycken. Väldigt atypisk nebba-nos. I munnen så är ursprunget mer rättfärdigat. Efter ytterligare tid så är allt det onda i näsan borta. Kvar har vi ett jävla skönt sniffarvin, dock med en brist på balans och med kort eftersmak. Var nog bättre för 5 år sedan, men har absolut förtjänster som jag gillar. 88 poäng.

Efter att mina låga förväntningar blev överträffade så kan det vara läge att citera Eric Asimov från den suveräna boken "How To Love Wine"
One of the great joys of wine is picking the wrong bottle and having it turn out better than the right one. The surprice, the unexpected, the serendipity, the new experience - these for me are among the most euphoric moments wine can provide
Edit: Jag har varit i kontakt med producenten, och vinmakaren kommer ihåg att det var ett stort år utan större svårigheter i vingården. Han kommer ihåg att det var hög alkoholhalt på vinerna det året. Just Riserva-vinet görs (såklart) endast under de riktigt bra åren. Senaste två åren är 2000 och 2004.





måndag 10 februari 2014

2010 Faiveley "Les Feusselottes"

Jag blev tokcharmad av Domaine Faiveleys "Les Cazetiers" här. Doften av skog och hallon och en dansande lätthet i munnen med bra syra i fullkomlig harmoni med frukt och tanniner. Det lätta valet efter en sådan uppvisning borde vara att beställa någon flaska till. Jag provade dock lyckan med ett vin från en annan vingård. Prisnivån är ungefär densamma, men vinet är denna gång från 2010. Denna gång så står det inte Domaine Faiveley på etiketten utan Joseph. Det innebär att det är deras négociantverksamhet som har köpt in druvorna från andra odlare. Hoppas att jag har fattat saken rätt.


2010 Domaine Faiveley Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Feusselottes" (515 kr)
Björnbär och hallon i doften. Doften kommer med rätt mörka förtecken. Lite köttiga toner i munnen. Multnade höstlöv och en del örter i eftersmaken. Det här är bra skit. Men där "Les Cazetiers" spelar med charmkorten vända utåt så är detta lite tyngre men ändå med lite framtidsförhoppningar. 90 poäng.

För någon vecka sedan så provades en annan bourgogne från 2010. Det var mitt första smakprov från Domaine Pierre Labet, och det gav mersmak.


Ok, i näsan så finns alla bäriga pinotdrag du kan tänka dig. Men mest hallon och frysta gubbar. Även koncentrerad körsbärssaft. I munnen så är frukten fortfarande central. Bra syra rätt igenom. Lite gröna toner blandas med finstämd cassis i eftersmaken. Riktigt bra. Det här borde man fylla på av. Trevligt att se att bra bourgogne inte alltid behöver kosta så mycket. 90 poäng. 

måndag 27 januari 2014

Åldrad Bourgogne och Miles


När alla vinerna var provade och Robert från Gefle Vinkällare satte igång "Kind of Blue" i högtalarna, så slog det mig. Detta var en av de trevligaste vinkvällarna jag hade varit med om.

Sveriges kanske största musikjournalist Lennart Persson (1951-2009) skrev under Feber-tiden en krönika om "Albumet alla har", nämligen just nämnda Miles Davis-album. KoB har särskådats in i minsta detalj av massor av journalister och musikälskare. För fan, det har tom skrivits böcker om inspelningen som varade i två ynka dagar. Lennart skriver att han läste om en man som blev så trollbunden av skönheten i spåren på förstasidan att han aldrig vågade vända på skivan. Av rädsla för att han skulle bli besviken.

Lite samma känsla var det på provningen. Vissa viner var så oerhört vackra och utrycksfulla i doften att man inte ville gå vidare till nästa vin. Kanske inte så mycket av rädslan för att bli besviken, utan för att man ville klamra sig fast i alla dessa aromer som man hittade.

Detta var första gången jag var på en vinprovning i Robert Olssons regi. Jag hoppas att jag får fler tillfällen. Lugnt och avslappnat med drycken i fokus, precis som det ska vara. Man märker att det finns en stor kunskap om dessa gamla buteljeringar. Och framförallt en stor passion. Jag har inte brytt mig om att leta upp info om alla viner vi drack. Några är stört omöjliga att hitta trevlig information om medans andra är välkända för de flesta.


1962 Santenay Côte de Beaune A. Ligeret
Kan ett enklare bordsvin från -62 ha klarat alla dessa år? Doften är fantastiskt trevlig. Björnbär och skogshallon blandas med lite mint och skog. I munnen så drar det lite åt nyponhållet. Lite väl tunt, men är betydligt bättre än väntat. Ett riktigt sniffarvin.


2003 Gros Freres et Soeur Vosne-Romanée
Mörka frysgubbar i näsan. Drag av viol. Skog och torkade örter. Bra men saknar lite syra. En rätt trevlig pinot, men som får stå i skymundan under kvällen.


1985 Gros Freres et Soeur Vosne-Romanée
En hel del torkad dragon. Cassis i massor. Metallisk eftersmak. Visst, kanske det är lite "over the top" men det finns något jag gillar här. Främst de mörkbäriga tonerna i näsan. Trevligt.


1959 Arthur Barolet et Fils Clos Vouegot
Här kom det lite invändningar mot att den var alldeles för träig och att det inte var så mycket vin kvar. Själv älskade jag doften men tycker att den var lite svagare smakmässigt. Innan jag föll för vinets värld så var whisky det enda jag drack. Framförallt så älskade jag gamla sherrylagrade tappningar, gärna buteljerade före 1980. Just detta vin innehöll massor av det jag charmades av då. Visst, det kanske har svagheter som en pinot betraktat, men russinen och lädret som fanns här gjorde mig till en leendes man på söndagskvällen.

Blundade jag så tog doftminnet mig ett par år bakåt i tiden till när jag provade Mortlach 35 yo 1936 G&M for Pinerolo och Avonside-Glenlivet 1938 35 yo G&M for Pinerolo för första gången. Ren kärlek.


1959 Arthur Barolet et Fils Charmes-Chambertin
Samma år men ett annat Grand Cru-läge alltså. Här jobbar vi inte med samma mörka toner av trä och torkad frukt som i förra vinet. Visst hittas det lite läder här, men russinen håller sig borta. Hallon blandas med söta körsbär. Överaskande mycket frukt bibehållen. Jämfört med Clos Vogueot så tassar detta vin fram på tå, mer pinotlik, och med yngre känsla. Vinet växer under kvällen och är tillslut lite bättre än föregående. 1959!


1993 Mommessin Clos de Tart
Lätta hallon och björnbär. Lite i genren dragon-salmiak-anis tittar fram. Lite oförlöst första tiden. Växte dock med luft och tid till ett större vin. Lysande sista klunk. Flera tyckte att den var väl ung fortfarande. Och vem är jag att säga emot?


1989 Domaine Ponsot Latriciéres-Chambertin
Nytt Grand Cru-läge från en riktigt bra producent. Hallon, viol. Svag doft av anis fläktar förbi. En hel del örtagård i doften. Riktigt, riktigt bra. Balansen är i mitt tycke lysande. Fina syror och lite träkryddor.


1978 Maison Leroy Vosne-Romanée
Ahh. Stort vin, även om det är lite knutet till en början. Övermogen rabarber, tryffel, salmiak och massor med örter slåss om uppmärksamheten. Mintpastiller och hallon i munnen. Ett lysande vin som bara blev bättre. Smakar det så kostar det.

Denna kväll så lades poängen åt sidan. Endast ren och skär njutning. En fantastisk resa i tiden.

måndag 20 januari 2014

Drinking That Wine In The Days Gone By




Att få tag på prisvärda åldrade viner från Italien är ännu inget problem, mycket tack vare barolbrunello.de. Däremot att få tag på åldrad Bourgogne och andra trevligheter från Frankrike är värre. Visst, belgiumwinewatchers har lite godsaker till modesta priser, men där krävs det lite mer tur för att hitta godbitar. I stället för att slåss mot oxidation och korkar så väljer jag just nu mina strider mot unga och oförlösta viner.

2010 Saint Jean du Barroux L'Argile
Efter Frankofilens trevliga blogginlägg om detta vin så gick jag genast ut och beställde ett par flaskor, bara för att avboka dom dagen efter. Ni vet, ibland så dras i alla fall jag med av alla inspirerande bloggposter och beställer nästan vad som helst. Ibland så krävs det dock lite mer eftertanke. Nu hade jag sådan tur att Johan hade med sig detta vin på lördagskvällen, och det var ju faktiskt inte vilket vin som helst!

Doften är fruktig och frisk. Lite körsbär, (över) mogna hallon och katrinplommon. Efter en stund så blir nosen attackerad av stora mängder torkad dragon. Urläcker. I munnen så finns rätta höga syrenivåer och frukten är fin och blandas med skog och mer torkade örter. Bara att beställa. Denna gång på riktigt.  90 poäng.

2010 Domaine Bois de Boursan Châteauneuf-du-Pape
Mer Rhône och 2010 alltså. Den kombinationen kommer nog att återkomma rätt ofta i bloggosfären under de närmaste 20 åren. Doften präglas av örter och mörka bär. Lite gröna toner tittar fram men är inget problem. Läder. I munnen så finns skogshallon och blommor. Ung men rätt tillgänglig (dracks under dag 2). 89 poäng.

2011 Simon Bize Savigny-Lés-Beaune 1er Cru Aux Guettes (408 kr)
Mer ung bourgogne. Denna gång väl ungt från Patrick Bize som tragiskt nog omkom i en bilolycka 2013. Riktigt mörkrött i glaset. Doften präglas av mörka jordgubbar och hallon. Det är ungt men drickbart, dock utan någon balans att tala om. Det spretar åt alla håll under kvällen. Avslutas med lite mer sötma. Kolagodis helt enkelt. Lite orättvist att dricka det nu, men jag är osäker på hur bra frukten kommer att klara lagring? 87 poäng.

fredag 17 januari 2014

Med känsla för terroir. Eller?

                

Cabernet Franc har tyvärr blivit lite bortglömd här hemma. Det är inte alltid lätt att slåss om uppmärksamheten med Sangiovese, Nebbiolo och Pinot Noir. Så det var bara att slänga ner ett par Baudry-flaskor från Noblewine och känna på 2011 i Loire och Chinon.

Domaine Baudry drivs av pappa Bernard och hans son Matthieu. Och det kanske är att upprepa sig själv med att skriva om småskaliga franska bönders strävan mot transparent terroir i slutprodukten, men det är bevisligen väldigt viktigt för familjen Baudry. Eller som det står på hemsidan:
"More wines were planted in 1982, and today the surface area is of 30 hectares planted on various types of soils. Such diversity enables us to vinify the grapes from each plot of land seperately, giving the wines the unique characteristics of each terroir.
 Our aim is for each of our wines to express the elegance, purity and full aromas of the Cabernet Franc, in perfect harmony with each of our terroirs."
Jag ska inte sitta här och låtsas som att jag förflyttas till Chinon vid en sniff och ett smakprov eller att jag känner respekten för jordmånen i vinets uttryck. Ty, jag har många kunskapsmil att vandra innan jag är där. Men jag tycker att det är oerhört intressant att läsa om terroir och dess betydelse. Just "Les Grézeaux" kommer från 50-åriga stockar med jordmån bestående av grus, lera och småsten.

Doften domineras av viol, blåbär, körsbär. Efter lite tid i glasen så märks hallonen mer och mer. Rosor och en liten ton av vingummi avslutar. I munnen så slås jag av lättheten och slankheten i vinet. En del körsbär samsas med hallon och mineraler. Smaken får mig att tänka Pinot Noir light. Ingen paprika att tala om.
Riktigt bra. Ska prova deras "Le Clos Guillot" snarast. 88 poäng. 

söndag 12 januari 2014

Domaine Pavelot och en magisk Montevertine

Så var det då dags för smaklökarna att besöka Bourgogne igen. Det kommer att bli ett litet projekt under året att försöka hitta själen i Bourgogne och att föröka förstå storheten i Pinot Noir. Visst har det druckits lite Pinot Noir förr, men med Faiveleys "Les Cazetiers" så började jag ana vad den svårodlade druvan kan bli som slutprodukt. Det var ren magi från början till slut. Och som jag skriver där, så är jag beredd att gå på några nitar i min jakt efter bra producenter och olika stilar i Bourgogne. Jag är även beredd att dricka mina viner alldeles för ungt i början. Så vad kunde ett vin för halva "Les Cazetiers" pris göra?


2010 Domaine Pavelot Pernand-Vergelesses 1er Cru Les Vergelesses (248 kr)
Jordgubbar och björnbär i doften. En del skog och lite nyskalade rabarber finns där tillsammans med lite hö. Mycket trevlig doft. I munnen så är den skyhöga syran framträdande. Gröna drag blandas med hallon och rosor. Eftersmaken är riktigt lång men klingar av lite i en metallisk ton. Helt klart bra, men behöver såklart ligga till sig. Den var mycket bättre i munnen dag två. Det gröna och metalliska hade försvunnit till förmån för lite mer frukt. 89 poäng.


2007 Montevertine Toscana IGT
Med lite sent planerande så hälldes den upp rätt i glaset utan karaffering. Doften rätt dämpad till en början. Jag hittar körsbär, örter och jordgubbar. I munnen så tar vinet för sig på ett helt annat sätt. Eleganta körsbär, hallon, jordgubbar och en ton av krusbär. Det är inte helt olikt Pavelot-vinet bredvid. Vi gillar vinet skarpt, men en paus under ett par timmar i karaffen kanske kan göra något med vinet?

Vi återkommer på slutet av kvällen. Vinet har transformerats till ett jäkligt skönt sniffarvin. Sötman är mer påtaglig med vingummi och mörka skogshallon. Körsbären är sötare och varenda inandning är njutbar. I munnen så jobbar det med samma kraft och finess som tidigare. Det är bara att köpa på sig några flaskor. Oavsett vad det kostade från början så är dagens priser riktigt bra. Tack Johan. 93 poäng.

onsdag 8 januari 2014

Kampen för att bli en Master Sommelier

Gårdagen innehöll det sedvanliga vinsurfandet, denna gång med fokus på vinlitteratur. Samtidigt som jag sorterar varukorgen på Amazon så får jag syn på en länk om en film som drar till sig min uppmärksamhet. En iTunes-kod senare så är den hemma.


Somm (2012) Filmen handlar om fyra unga män som alla drömmer om att bli en "MS" eller "Master Sommelier." Vi får följa deras kvällar då  dom provar vin blint och vi får höra deras familjer beskriva deras vinintresse. Men framförallt så bjuds vi en jävla massa spottande och ihärdigt läsande på deras "flash cards" Att bli en "Master Sommelier" sägs vara en av de svåraste saker du kan försöka dig på inom sommeliergebitet. Och efter att ha sett filmen så kan man förstå varför. Sedan starten för 40 år sedan så har endast 214 st klarat av testet som består av tre delar: blindprovning, teori och servering. Riktigt vad det krävs på själva provdagarna är oklart. Och filmen rätar inte ut frågetecknen om det, utan testen utförs bakom lyckta dörrar. Vi kan anta att mystiken om vad som krävs är rätt viktig.

Man kan tro att 90 minuters spottande kan bli rätt tråkigt, men jag tycker att den fyller en funktion bland vinfilmerna. Men visst finns det en hel del brister. Intervju-delarna kunde gärna ha utökats. Speciellt med Rajat Parr och de olika vinmakarna. Sommelierens arbete med att para ihop vin och mat är totalt bortglömt. James Molesworth skriver en del intresseanta saker i en rätt kritisk recension i Winespectator:
And is the Court of Master Sommeliers a group of educators? Is it a non-profit group? What exactly does it do for the wine industry as whole? Why do people aspire to the M.S. diploma? Is it just a secret club? Where the heck are the women candidates? None of this is explored or answered, leaving us to the drum beat of the exam. Remember folks: It's hard, they study a lot, because it's hard, and there's an exam coming up which, by the way, is very hard.
Det jag funderar över är om huvudpersonerna kan slappna av efter att proven är klarade? Kan dom sitta med sina vänner och bara njuta av ett par trevliga viner tillsammans med god mat? Eller provas allt vin med passionen åsidosatt till förmån för "vinprovarkostymen"?

Trots sina brister så kan jag faktiskt rekommendera filmen. "Somm" okomplicerad underhållning så fyller den sin funktion. Se gärna den.




söndag 5 januari 2014

Nedslag i Montalcino

En av de bästa vinupplevelserna 2013 var Poggio di Sottos Brunello -06. Att få följa vinet under en hel kväll tillsammans med bra tillbehör var en ren njutning. Samma kväll så provades även Rosso di Montalcino, som även den var strålande. Men där brunellon hittade raka vägen till lustcentrat så tassade lillebror försiktigt runt på tå, något snäpp bakom i kraft och känsla. Så, när Johan tog med sig Rosson för nya smakprov ett år senare så var förväntningarna uppskruvade.


2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino
Första sniffen lovar söta körsbär. Lite rosiga blomdofter tillsammans med jordgubbar. I munnen så är jag beredd på surkörsbär, men inte med denna attack. Tanninerna är sammetslena men kinderna kommer inte överens med dom sura och gröna tonerna. Jag ser kvaliteten, men önskar att vi hade haft mat till vinet. Det förtjänar det. Vi är lite oense runt borden där Johan tycker att det fungerar bra utan mat. Jag är tveksam. Kan vara en sämre flaska också. Dom sista dropparna under kvällen var mycket bättre. Det kan hända att vi hade lite bråttom med både luftning och provandet. Med några år till på rygg och med mat så tror jag att den kommer vara minst lika fantastisk som för ett år sedan. 88 poäng.

Efter detta så blev vi sugna på lite Savart igen.


NV Champagne Savart L'accomplie (275 kr)
Massvis av gröna äpplen i doften. Lite citronskal och en påtaglig finstämd friskhet. I munnen så förvånas jag över bristen på bubblor. Smaken är fortsatt äpplig med en del mineralitet och lite blommighet. Vissa vaniljtoner hittas också. I glas två så är moussen mycket mer påtaglig, men ändå len. Vad hände? Lysande bra Champagne för priset och snäppet bättre än Rosén från Cavistes Savart-låda. Dock så tror jag att den senare behöver något år på rygg. 89 poäng.