Piemonte 2015 del 1

Ett drygt år efter giftermålet så var det äntligen dags att bege sig till Piemonte på en väldigt försenad bröllopsresa. Snälla mor- och farföräldrar hade sett till att den första barnfria veckan sedan 2008 skulle bli verklighet. Tillsammans med restaurangbesök, ost och salame på terrassen och poolhäng i den väldigt varma Piemonte-sommaren så skulle också några vingårdsbesök hinnas med. Efter mellanlandning i Tyskland så landade vi i Milano. Och när det sedvanliga dividerandet med biluthyraren var över så började vi rulla mot Langhes kullar.

Visst är det en särskild känsla att äntligen börja närma sig en plats som du har trånat efter, drömt om och haft längst upp på vinpiedestalen. Det var äntligen dags att prova vitello tonnato, gräva i vingårdarna och att få prova vinerna i dess rätta element. Efter en dryg timmes åkande på snabba motorvägar så började äntligen landskapet att förändras och namnen på skyltarna fick det att börja pirra i magtrakterna. Slutmålet närmade sig.

Vi ska bo på ett agriturismo allra längst upp i Perno. Och medan bilen slingrar sig alla branta höjdmeter mot målet så förundras vi över vingårdarna, utsikten och dofterna under den brännande julisolen. Var det så här det såg ut? Vi bor fint, även fast vi känner oss något offside där vi kikar ut mot omgivningarna. Vi har dock fantastiska utsikt vilket hjälper oss att förstå förhållandena mellan alla byar och lägen. Vi smiter ut på terassen utanför rummet och ser Castiglione Falletto rakt över dalen. Vi vrider våra huvuden ett kvarts varv åt höger och ser Serralunga d'Alba. Och där uppe till vänster ligger La Morra, medan vi ser Barolo vänta tålmodigt nere i dalen.

Vi börjar förstå. Men vi förundras fortfarande.

På tisdagen så var det äntligen dags för lite besök. Jag knappar in adressen till Elvio Cogno i Novello i min GPS. Vi åker iväg och tar vägen genom Monforte d'Alba. Efter 15 minuter så börjar det bli planare omgivning innan vi slingrar oss uppåt igen. Vi börjar dock ana oråd när vi inser att vi har hamnat i den sömniga lilla staden Piozzo.

Fel adress inslagen! Som världens kanske minst stresståliga människa så börjar svetten rinna och paniken börjar ta över alla rationella tankar. Jag rusar ut och och försöker få hjälp på torget. Ingen kan engelska såklart, och min italienska är tyvärr begränsad till Baresi, Maldini, Lecce, Costacurta, Rossi, Zenga och Lippi. Som tur är, så stöter jag på en yngre kvinna som kan "inglese". Hon väljer dock att rabbla på med snabb italienska. Jag fattar såklart ingenting, men lugnas ändå på något konstigt vis av kvinnans smattrande meningar och kan skratta åt den dråpliga situationen. Jag tackar lite förläget innan vi börjar åka mot Novello igen.

En lärdom till nästa gång är att inte börja med att skriva in postnumret på GPS:en. Det blir lätt fel då...

Vi kommer fram till Elvio Cogno 10 minuter efter utsatt tid. Vi slås av de otroligt vackra omgivningarna som får oss att häpna. Elvio Cognos dotter Nadia tar emot oss och börjar med att visa upp den vackra källaren som andas pengar och investeringskraft.

Vi får höra att gården drivs biodynamiskt sedan ett par år tillbaka, även om jag har sett lite motstridiga uppgifter på nätet. Alla Barolis lagras på slavonsk ek av varierande storlekar. Vi ser lite barriquer också som ibland används till deras Barbera och Langhe Rosso.

Vi diskuterar Ravera med Nadia

Vi börjar själva provningen med Langhe Nascetta, barberan och dolcetton. Alla tre är välgjorda och goda, men det får mig inte att spinna igång. 

2012 Barbaresco kommer från vingårdarna Montesommo och Neive och bjuder på ett fint sniff. Frukten känns dock rätt platt i dagsläget. Inget att springa efter.

2011 Barolo Cascina Nuova bjuder på ljuvlig barolodoft och fin frukt med rätt så snällt tanninarbete. Enkel men trevlig barolo som nog inte ska sparas allt för länge. 

2011 Barolo Ravera behöver däremot lite tid. Återigen en härlig näsa och fin frukt och med riktigt bitiga tanniner. Frukten är överraskande sötfruktig. Bästa vinet hos Cogno. Vi avslutar besöket och tar en promenad inne i Novello innan vi åker iväg mot La Morra och Marcarini. Lite kul är att Elvio Cogno var vinmakare hos Marcarini rätt länge innan han startade sin egen verksamhet. Ser man på äldre Marcarini-buteljer så finns Cognos namn på etiketten.

Vandring inne i Novello

Vi trampar in i Marcarini-shoppen, varma men mätta och belåtna av den grymma Barolo Chinato-glassen som vi införskaffade från gelaterian bredvid. Supercharmiga Valeria visar runt innan det är dags att prova lite viner. 

Inga anteckningar från de provade vinerna. Men det man kan säga är att Brunate fortsätter att imponera. Så klassiskt och tidlöst gott. Naurligtvis för ung idag men det är ett vin som man borde köpa ett par buteljer av varje år. Och låta ligga. Länge. La Serra brukar nå drickbar fas lite snabbare och var riktigt god trots rätt usla provningsmöjligheter inne i en trång vinshop i 30 graders hetta. 

Bland dom övriga vinerna så är det nog bara deras Boschi di Berri från 120 år gamla stockar som det är köpläge på.

Vi rullar vidare mot dagens sista besök hos det organiskt drivna Erbaluna. Handskörd, låga uttag och ett minimalt användande av svavel har fått mig att vilja prova bröderna Obertos viner. 

Efter en liten rundvandring så sätter vi oss till bords i provningsrummet. Vi börjar med Erbaluna Rosso som är en 50/50-mix av Barbera och Dolcetto. Deras enda vin som är helt fritt från tillsatt svavel. Vinet bjuder på charmig och läskande frukt som för tankarna åt det naturliga Frankrike. Urgott i all sin enkelhet för 7,50 Euro. Jag hade lätt kunnat köpa en låda om vi hade bilat ner.

Vi fortsätter med deras Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo. Här tycker vi om alla vinerna mer eller mindre. Vinerna känns rena och genomsyras av en röd Erbaluna-tråd.

Sen kommer deras 2010 Barolo som jag känner lite orena gödseltoner av. Vi är dock inte helt överens om den saken i sällskapet. Även 2009 Barolo Rocche har drag av samma skitighet. Lite synd, då vinerna upplevs som balanserade och trevliga i munnen. Vore roligt att prova dom på hemmaplan efter en rejäl vända i karaffen och inte från en rätt nyöppnad flaska som hos Erbaluna.

2011 Barolo Rocche visar sig dock inte från den smutsiga sidan. Här bjuds vi på en underbar elegant nebbiolonos. Klassiskt med en twist. Vinet ger ifrån sig en ungdomlig och rätt mörk frukt som ger oss mersmak. Och hela 15,5 %  (!) känns totalt bortfintade. Totalt rent och med en nerv i munnen. Det här ska provas på hemmaplan i lugn och ro. Var det så här bra?

2 x 2012 kabinett

Det är inte alltid man får följa ett vin över tre kvällar. Men när det dricks kabinett i hemmet så får jag ha nästan hela innehållet för mig själv. Synd att klaga.

2012 A.J Adam Hofberg Riesling Kabinett bjuder på en lite återhållsam doft vid öppnandet. Fram växer en lätt tropisk sötma med lite guläppliga drag. Inte så framträdande. Men det är i munnen som vinet tar fart. Fin syra, läckra mineraler och ett gulfruktigt avslut. Urgott. Känns rent och stramt med sötman som bifigur. 8,5 % känns som 7. 

Dag två och tre så fortsätter den att imponera. Lika frisk och underbar, men med en växande ton av limefrukt och äpplen. Urgott. Det här ska följas upp.

2012 Zilliken Rausch Riesling Kabinett är mer direkt. Gröna äpplen och pärontoner slänger sig i ansiktet. Det doftar väldigt mycket Zilliken. I munnen så uppför sig vinet tjockt, nästan oljigt. Helt klart sötare och med mer kraft. Frågan är om man vill ha så mycket kraft i sin kabinett? Här föredrar jag faktiskt 2013. 

Dag tre så känns vinet mer balanserat. Fler tropiska toner och lite mer avslappnat. Gott, men föredrar Adam.

2007 Radikon Oslavje

Förförande doft. Syrorna. Tanninerna, Frukten, Eftersmaken. Balansen. Hantverket. Vinets kvalitet bestäms oftast med hjälp av flertalet av dessa parametrar. Vin för mig har aldrig varit en dryck som har präglats av mys-sniff-framför-brasan utan det viktiga har alltid varit samspelet med syrorna och frukten i munnen. Men ibland så kommer man inte så långt. Ibland så börjar och slutar allt med doften.

2007 Radikon Oslavje (40 % chardonnay, 30 % pinot grigio, 30 % Sauvignon blanc) bjuder på ett vackert småskitigt orangefärgat yttre. Den otroliga doften erbjuder mängder av torkade aprikoser, nötter och apelsinskal. Allt på rätt plats. Blunda och minns tillbaka 25 år då man låtsades tycka om Pommac. I munnen så biter sig tanninerna fast rejält. Väldigt uttorkande. Komplext, balanserat och otroligt häftigt.

Återigen så minns man tillbaka till alla de bästa sherrylagrade whiskies man har provat. Doften har ett nära släktskap med Glenfarclas från 50-talet, Macallan från 60-talet och Morlach från 30-talet. Långt innan dagens verklighet där sämre fat, mer vinstmaximering och yngre whisky präglar drycken.

Idag så hittas alla inspirerande hantverkare i vinets värld. Stanko Radikon är sannerligen en av dom.

Ingvar skriver om 2004.

2010 Emrich-Schönleber Frühlingsplätzchen Riesling Großes Gewächs

Det har druckits rätt mycket riesling på den här adressen under våren. Det är något visst med värmens antågande och tysk skönsång i flytande form. Och nu har tom den vita sparrisen hittat till norra Uppland.

Vi gick igång rätt hårt på 2012 Emrich-Schönleber Frühlingsplätzchen för någon vecka sedan. Ung såklart, men oerhört njutbar redan nu, framförallt i munnen. Stora förväntningar vilade således på 2010 Grosses Gewächs från samma vingård.

Vinet startar upp med en elegant, lite återhållsam doft. Ett stänk av burkananas och några skopor sten följer upp. Efter en stund så växer det fram lite lime, päron och vitpeppar. Fin näsa, men fortfarande av det lågmälda slaget. Vi smakar istället.

Boom! I munnen så fullständigt exploderar vinet. Perfekta syror och krispig stenighet. Kraftfullt utan att vara för mycket. Frukten skyms inte bakom syrorna utan tar sig fram med gröna äpplen, lime och ännu mer ananas. Eftersmaken bara fortsätter och fortsätter och tar hela tiden nya krafttag för att tvinga sig kvar i munnen. Så jäkla golvad. Ett underbart vin, med ett lika underbart namn. 

Har lyssnat mycket på "Tusk" av Fleetwood Mac de senaste veckorna. Ett album som jag hela tiden återkommer till. Tänker på "Sara" när jag sniffar på vinet. Återhållsamt, vackert och egensinnigt. Ett spår framåt ger oss energiknippet "What Makes You Think You're The One". Energi in absurdum. Frenesi från första tonen. Men ändå vackert. Samma styrkor som vinet visar upp i smakerna. Låtarna är helt skilda åt i uttryck, men hör ändå ihop. 

Podere le Boncie Chianti Classico Le Trame

Ibland så ramlar jag över producenter som talar till mig, väcker nyfikenheten och får köpsuget att rusa. Giovanna Morganti är precis en sådan kvinna. Hon startade det småskaliga Podere le Boncie 1990 då hon ärvde några hektar mark av sin far, Enzo Morganti. Hon planterade genast sangiovese men även colorino, ciliegolo, foglia tonda, mammolo och prugnolo. Vingårdsarbetet sköts utan kemisk inblandning och utan konstgödsel. Lagringen sker på botti. Till en början så gjordes enbart Le Trame, men på senare år så har hon även börjat göra en lättare instegsvariant som Finare Vinare provade här.

Giovanna är en kultodlare som befinner sig miltals från supertoscanare och turistchianti. Allför lockande för att motstå en liten egendomscheck. Några buteljer jagade vi rätt på för att prova i godan ro. När traditionell sangiovese sjunger så finns det få druvor som låter vackrare. Vad hade vi att vänta? 2007 och 2008 provades både mot varandra och solo någon vecka senare. 

2007

Till en början rätt tillbakahållen frukt som utvecklas mycket efter lite tid i karaff. Eleganta körsbär. En fin lätthet i frukten. Små stänk av nypon och en fin örtighet. Finmaskiga tanniner och bra syror. Riktigt gott. Flaska nummer två var lite sämre där frukten var smått klumpig. Flaskvariation. Säkert fin några år till ändå.

2008

Till skillnad mot 2007 så skriker vinet ut sangioveselycka redan när korken dras. Härligt djup och totalt älskvärd doft. Öppna körsbärsspjäll med lite dragonsmulor. Bättre syror än i 2007. Supercharmigt i både snok och mun. Bra tanningrepp, men dricks även bra efter maten. Ett vin som berör på djupet. 

Två riktigt fina viner för dryga 200 kr/st. Dock lite tråkigt att de senare årgångarna betingar ett högre pris. 

2013 Tschida "Himmel Auf Erden"

Som en fortfarande, rätt blek vinrookie så kan det vara svårt att finna vägen till dom klockrena köpen alla gånger. Det är ett trevande och famlande i mörkret efter att hitta saker som stämmer överens med smaklökarna och som dessutom gärna får fungera om tio år. Det är tyvärr rätt sällan som riktiga fullträffar belönas med återköp. Ibland önskar jag att man kan luta sig tillbaka och känna sig trygg med vad man vill uppleva. Att alltid slå till på nya årgången från favoritproducenten. Att kunna känna lyckan över en riktigt bra årgång och veta att bonden kan göra strålande jobb de svåra åren. Jag är inte där ännu. Älskade tex förra Labet-lådan från Caviste men avstod den senaste efter mycket ångest. Med en strikt vinbudget så är det svårt att försvara att nästan hela månadsbudgeten läggs på (förvisso suverän) Labet.

Just nu så är det en ständig jakt på nya viner och upplevelser. Kikarsiktet ställs om ideligen. Från det krispiga Jura till det naturliga Loire och tillbaka igen. Från Frankrike till Piemonte som alltid känns som hemma. Och med vårsolens intåg så hamnar fokuset på Riesling. Aldrig stå still och alltid söka efter det lite grönare gräset där på andra sidan. 

Ett knappt påbörjat område för mig är det det "nya naturliga" Österrike. Det finns massvis med superhipstriga producenter som trängs på Noma och många andra barer och restauranger i Köpenhamn. Preisinger, Gindl, Loimer, Strohmeier, Oggau och Tschida är några namn som är heta. Man blir ju nyfiken. Aldrig stå still.

"Himmel Auf Erden" eller "Himmelriket på jorden" är inte en Belinda Carlisle-referens, utan det är en hyllning till den nyligen avlidna konstnären Alfred Hrdlicka. Det är en blandning av Pinot Blanc och Scheurebe som redan vid öppnandet erbjuder fantastiska aromer. Läcker doft av tropiska frukter och ett stänk av Ajax citron (ja, det är positivt). I munnen forsätter det att imponera med finstämd frukt i fokus. Lite nötighet ger stadga. Fina mineraliska inslag och bra längd. Runt bordet är vi alla imponerande. Så läskande gott. Så rent, trots det grumliga uppträdandet. Det är bara att söka upp hans övriga viner.

Inköpt på pubklemo.at

2009 Céline et Steve Gormally "Just Married"

Det här borde såklart ha druckits i somras när jag gifte mig. En het sommardag med familjen.. Hemlig borgerlig vigsel på en bakgård i Furuvik. Det hade passats alldeles ypperligt som törstsläckare där och då.

Istället så blev det en kort bilresa till djurparken. Väl i bilen så sattes "Perfect Day" med Lou Reed på. Visserligen så divideras det fortfarande om låten handlar om lycklig kärlek, ett ex som vill ha hämnd eller om heroin. Men där och då och för all framtid så är det ingen tvekan om vad den betyder för mig.

Savagnin och Jura är väl lika sammansvetsade som New York och Lou Reed. Just det här vinet öppnar upp så galet läckert med sina starka oxiderade drag. Det finns en snygg nötighet och lite bokna äpplen i bakgrunden. Och där andra oxiderade jura-viner tappar lite stöddighet i munnen så löper det här hela linan ut. Underbar längd och strålande syror. Läskande och komplext med fin citrusfrukt. En stor upplevelse till lite Comté på måndagskvällen.

Nästa flaska dricks upp 14/6...

"Tvätta kläderna i Chardonnay"

Precis innan årets första dagisbaciller tog ett järngrepp om smaklökarna så blev det lite trevligt umgänge och vinprovande med T och J. Återigen så slår det mig vilka suveräna vinmakare Balagny och Princic är. En fröjd att prova deras viner.

Missförstå mig rätt. Det är en fantastisk jordgubbsfruktig näsa. Problemet är att det endast är jordgubbar. Söta, syltiga sådana. I munnen är det elegant, nedslipat och rätt gott. Men vill jag ha Barolo så söker jag efter annat. Det här påminde lite om en varm Pinot Noir.

2013. Lite reduktiva toner direkt från flaskan. Vädras bort efter 15 minuter i glaset. Växer under hela kvällen. Charm, frukt och syror. En glädjespridare. Absolut mer drickfärdig och godare än några av Ganevats andra ("Madelon" och "La Toute Beaute") röda från -13. 

Läskande Jura-soda. Mineraler och citrus. Helt klart värd sin hundring även om det finns annat från Jura som är bättre för ytterligare en 50-lapp. Kanske inget vin att föra fördjupande diskussioner om. Men kommer att fungera utmärkt som törstsläckare till sommaren.

Ett par poäng bättre än föregående vin. En liten sniff räcker för att få mig att le med hela ansiktet. Nötigheten. Den oxiderade kärnan. Spänsten i frukt och syror. Personlig lätthet med pondus i botten. Strålande gott, och kostar endast 100 kr. Skulle gärna har köpt ett tolv-pack istället för mina ynka fyra flaskor.

En Gamay-cuvee signerad Matthieus syster Camille. Lite knuten till en början, men öppnar upp efter någon timme i karaff. Röd lysande frukt och vilda, spirande syror, Personligt, läckert och gott. Men tjänar nog mycket på att sparas ett par år. Hade möjligtvis känts ännu bättre om det inte hade ställts bredvid en annan dam...

Går det att bli besviken på Balagny? Ett massivt berg av charmig doft att bestiga innan det ens går att smaka på vinet. Röda bär och svamp i massor. Balans och energi. Lätthet och kraft. Ett underbart vin, precis som 2012 Simone. Jag har inte alldeles för mycket Balagny i källaren. Men varje flaska som är kvar kommer att skapa fullständig lycka.

En "spontanare" att rensa upp med. Fin brödig doft och smak av röda äpplen och lite jäst. Höga syranivåer och ett uppiggande avslut. Rätt gott.

Sista flaskan av ett fantastiskt vin. Otrolig doft som försiktigt blinkar lite mot den allra bästa Cognac. Vi får honung/bivax och apelsinmarmelad. Lite undervegation, möbelpolish och vit choklad ryms också. Det är komplext och pinfullt av intryck. Dansande mineraler och syror att bära upp det hela. Ett seriöst och samtidigt lekande lätt vin. Älskar det!

2012 Kikelet Furmint Váti

Det finns flaskor som är värd mer än att bara snabbt flimra förbi på Instagram. Varje gång jag dricker Furmint så frågar jag mig själv varför det inte händer oftare. Det finns så mycket gott att hitta, speciellt med lite försorg från Winevirtuosity's sida.

Detta vin som kommer från vingården Váti är alldeles strålande. Någon timme i karaff lösgör en kompromisslös charmoffensiv vid första sniffen. Akrobatisk aromatik som är precis vad jag vill ha ikväll. Svensk fallfrukt blandas upp med små stänk av tropiska toner. I munnen så är det lekande lätt med fina syror. Det är läskande gott och passar perfekt till lite gräddig kantarellpasta. Kikelet ska utforskas vidare.

183 kr/weinkomplott (slut) men finns här som verkar skicka till Sverige.

Vinåret 2014

Ännu ett vinår har tagit slut. Fullsmetat av stora, små, utmanande, galna, klassiska och fantastiska viner. Ser jag tillbaka på det här året så har det druckits, provats och spottats oftare än tidigare år. Trots detta så är jag långt ifrån nöjd. Jag vill vara med om ännu fler upplevelser än tidigare. Jag vill resa oftare och läsa ännu mer om vin. Nästa år så står Italien på tur.

Årets importör 
Jag har såklart handlat alldeles för lite av dom i år. Pinsamt lite. Och tycker att dom ligger lite för högt i pris på vissa grejer. (Jag vet självklart orsaken till det. Vi kan kalla det för den svenska modellen.) Men allra bäst tycker jag att Vin & Natur har varit. Ett fantastiskt roligt utbud med Balagny, Grange, Kagami, och Gabrio Bini bland mycket annat. Framförallt så är dom helt fantastiska att ha att göra med både på sociala medier och via mejl. Hjälpsamma, vänliga och väldigt snabba på att svara. Fortsätt så!

Årets provning
Det har tyvärr inte blivit så många provningar som jag har önskat i år. Det som har stuckit ut allra mest är såklart provningarna hos Gefle Vinkällare där mogen Bourgogne, Beaucastel och Clos des Papes har varit mest minnesvärda. Fantastiskt att ha chansen att gå på dessa tillställningar nästgårds. Jag ska vakta inboxen även 2015 för att inte missa några inbjudningar Robert!

Årets stödmedlem
Johannes Sundbom, Munskänkarna. Detta året så ska det banne mig bli några provningar hos Munskänkarna för mig. Kombinationen dagjobb + trebarnsfar + 7 mil t/r för en tisdagsprovning är inte alltid så lätt. Nåja, jag betalar väl in medlemsavgiften igen och hoppas på det bästa.

Årets vin
En bloggpost från Frankofilen räckte. Sedan dess så har de senaste årgångarna slunkit ner i rask takt. Visst, jag har druckit enstaka viner som har varit ännu bättre. Men det här har varit briljant varje gång jag har druckit det. Det spelar ingen roll att alla har provat det, vilken årgång det handlat om eller att det är så lätt att få tag på. Det här är världsklassgrejer för alldeles för lite pengar. Ren förförelsekonst på flaska. Utan mat eller med mat. Love it!

Årets vindistrikt
Jura. Röda klunkviner och krispiga vita. Mineraler. Upptoppade eller oxiderade. Ganevat, Tissot, Domaine des Miroirs, Labet mf. Jag fullkomligt älskar grejerna. Att jag sen kommer på helt andra tankar så fort jag luktar på lite Piemonteparfym är en annan sak.

Årets media
Kanske lite tröttsamt att hylla Instagram. Men bara idag så har jag ramlat över flera intressanta vindiskussioner att begrunda över. Har fått massor av intressanta tips därifrån och har säkert själv tipsat någon stackare där ute. Oslagbart.

Årets vinkällare
Skafferiet hemma i köket. Ohållbart både när det gäller plats och temperatur. I sommar så ska vinerna äntligen flytta in i den nya vinkällaren ute.