1999 Paolo Scavino Bric Dël Fiasc

                 

En vecka där man kraftlöst har somnat i soffan varje vardag. Höst-småbarn-mörker-hallrust-ska-man-vara-så-här-vid-30? Vad göra? Ta sig upp på livbåten. Omfamna hösten, mörkret och den stora tröttheten.

Som gammal whiskyälskare så är jag oerhört motståndskraftig mot dominanta fatinslag i vin. Svårt att störas av faten, och ibland svårt att hitta dom. Vid första sniffen så utbrister min fru: "Vaniljstång!"

Visst finns influenser av faten. Men det är enligt mig små flisor av integrerad ek. I näsan så hittar vi mörka frukter och läder. Mognadstoner men med en fin spänstig frukt. Drag av det uselt ventilerade målarrummet i träslöjden på mellanstadiet. I munnen spelar det på elegans i första hand. Ska man vara negativ mot något så är det bristen på utmärkande syror. I Accomassos -99 för någon vecka sedan så var syrorna väldigt utpräglade och ibland nästan dominanta. Här är dom nedslipade tillsammans med tanninerna. Ska kanske inte sparas så länge till?

Hallen får vänta tills i morgon. Mina tre barn sover. Jag känner mig pigg och spänstig. 

Roses and Fanfar

Liten blindprovarafton med herrarna J och T. Denna glädjens bild får symbolisera 2009 Château de Chavanes Arbois Grande Reserve. Biodynamisk 50/50-blandning av Savagnin och Chardonnay. Ren frisk doft med lite härliga steniga mineraler. Upplevs som väldigt bra ikväll. Här googlar man järnet efter häftiga Jura-viner när det finns en trevlig runt hörnet på bolaget. Inte så komplex, men jäkligt skön. Kanske lite väl inställsam emellanåt. Nåja, en flaska beställd för slutligt omdöme.

Ny provsmakning 2/11. Vet inte vilket mood jag var i vid första provsmakningen, men nu var allt mycket sämre. En inställsam sötma som stör hela kvällen. Ett ok Juravin men jag lägger pengarna på annat.

2011 av denna i somras kunde krossa regeringar. Denna var ett helt annat monster. Istället för läckra nötiga inslag och massor av Jura-mineraler så har vi här stängd näsa med gröna äpplen och lite florala inslag. Är inte helt överens med doften. I munnen är det bättre. Friska syror och välgjort. Är det årgången som spökar eller behöver dom något år på rygg? Kommer nog försöka hitta någon flaska för att finna svaret på det.

Ah, vilken näsa! Citrusskal in absurdum och så fina, lena florala toner. I munnen en hel del fläderblom och en liten pepprig ton. Ung såklart, men väldigt tillgänglig idag.

Väldigt stängd till en början, och öppnar inte upp sig alls under kvällen. I munnen så dominerar mineralerna och blommigheten. Dag 3 är det en fullständig doftexplosion i glaset. Mogna päron, burkananas, fänkål. En total balans och renhet. Det här gillas. Men vi spar nästa flaska ett par år va?

Elegant doft. Fenocchio-elegans. Finstämd frukt och massor med rosor och frisk röd frukt. I eftersmaken så störs jag av en liten hetta. Dag 2 är det bättre. Var det lite pepprighet som inte var i balans eller bara alkoholhetta? Ska läggas undan såklart. Bara en tjuvtitt.

Kvällens kanske bästa vin. Så underbar doft. Undervegetation, Finstämd frukt. Finsnickerier och läder. Total balans och elegans. Strålande uppvisning. Smaken domineras av syror, och då kanske inte de mest tillbakalutade syrorna. Här är det pang-på-syror med extra allt som behöver mat för att tämjas. Det visar nog på att vinet behöver ligga till sig ett par år. Känns som att det ska klara åtskilliga år i källaren. En upplevelse som målas med de allra mest eleganta penseldragen.

Pinot noir? Är du säker? Här är det funk som dominerar. Tänk "Sly and the Family Stone" på 1,5 x hastigheten i en källarhåla. Körsbär och blodapelsin omgiven av ruttna rosor. Bättre i munnen där insmickrande syror och bra rödfrukt hjälper mot ett magplask. Provar gärna igen. Ska den vara så här eller var flaskan lite off? För trots allt så var det ett vin med ett helt eget uttryck. Men det är inte för alla.

Första gången jag provar Marengos Barolo. Men förhoppningsvis inte sista. Fin lätthet i doften och en frisk elegant mun. Har tittat bort från 2009 som årgång, vilket man kanske inte behöver göra.

2008 La Pierre Noir. Ett strålande vin. Frisk ungbärig doft. Markerade tanniner och en jäkla skön balans i munnen. Så läcker frukt. Har provat annat från Gimel tidigare. Men det här är ännu bättre. 

Då var vi i Italien igen. Läder och blodiga inslag tillsammans med skön frukt, finkalibriga men ambitiösa tanniner och friska syror. Lång och underbar eftersmak som mynnar ut i ett leende. Så jäkla bra på egen hand, men jag provar gärna till mat nästa gång. För då kommer det att lyfta sig ytterligare.

Orättvist att få en Barbera blint 24:00 när maten är uppäten. Nåja, ett småtrevligt vin, men inte den sortens Barbera som jag går igång på. 

Clos des Papes - Vertikalen

Kommer ni ihåg Seinfeld-avsnittet "The Serenity Now?" Frank Costanza har fått rådet att säga "serenity now" varje gång blodtrycket stiger och ilskan kryper fram. Nu slutade inte allt så bra den gången, men jag har sagt samma sak själv under de senaste veckorna. För, visst är vi argare än någonsin va? Eller är det all social media som synliggör all ilska?

Valet. Högerns hånfullhet mot vänstern. Vänsterns missriktade ilska mot högern. Rasismen. SD. Favoritlaget kan inte förlora utan att man märker ett besinningslöst hat mot tränare och spelare på twitter. Till råga på allt så måste hälften av befolkningen bli rent ut sagt överjävligt förbannade för att dom inte får säga n-kung när dom läser Pippi. Jag blir så trött. Och arg. Är inte risken att vi alla går runt och bär på en stor ilska som en dag imploderar hos oss?

"Serenity now, insanity later"

Nog om det. Vad kan egentligen vara bättre medicin mot ilska än att hamna i Södra Rhoñe ett par timmar på söndagskvällen? Det var dags igen för en trevlig vertikal hos Robert på Gefle Vinkällare. 11 årgångar av Clos des Papes Rouge fungerade fint som blodtrycksmedicin.

Några korta nötter:

2011. Klassisk näsa med svartvinbär, jordgubbar och kryddor. Power och koncentration uppblandat med lite finess. Ebbar ut i en viss eldighet.

2010. Här var det ett ett annat djup, både i färg och i frukten. Massor med cassis och anis. Grym balans och rödbärig in absurdum. Ett (för ungt) vin som hade fin längd på eftersmaken, men som stängde ner lite efter någon timme.

2009. Oj så trevliga örter. Lägg till lite läder och skön frukt så har du ett jäkla elegant vin. Sa någon burgundiskt? Skulle gärna ha ett par i källaren.

2008. Initialt lite stängd. Komplexiteten och balansen finns kanske inte där ikväll. Bara frukt och inte så mycket mer. Ok, men glöms bort lite i konkurrensen.

2007. Skog och kryddighet i en grym koncentration. Fina mognadstoner med mörkbäriga inslag. Lite blod och kött samsas med läder. Riktigt bra men jag faller nog hårdare för dom mer eleganta årgångarna. Vad händer efter ytterligare år?

2006. Här är det mer elegant igen. Väldigt framfusig (och busig) rödbärig näsa. Jordgubbar, cassis och lakrits. 

2004. Mycket trevlig. Finkalibrig tobak och jäkligt trevliga röda bär. Lena tanniner och fina syror. Mångas favorit, men jag tyckte den kanske var lite väl återhållsam. 

2003. Nja. I doften är den lite väl märkt av det varma året. Hade gärna provat ett par år tidigare. Massor av russin, fikon och Malaco lakritsremmar. Min dotter på fyra månader som gärna mumsar i sig katrinplommonpuré hade kanske uppskattat doften mer. I munnen så fungerar det mycket bättre. Nedslipade tanniner och inte så mycket att anmärka på.

2001. Dricks alldeles strålande bra nu. Fin mognad med örter och skog. Skarp i munnen med alldeles utmärkt balans. Långt elegant avslut. Ett av kvällens bästa viner. 

1995. (Magnum) Fantastisk doft med burgundisk flagg. Mogna hallon och lite körsbär. Finstämd i munnen. Man kanske kan önska sig lite mer frukt i munnen men jag gillar det skarpt ändå.

1981. Oj så läcker doft. Den har inte legat för länge, utan det finns fortfarande en kraft bakom den flörtiga näsan. Skönt rödfruktig i munnen med hallon och jordgubbar. Vackert! 

En strålande uppvisning! Tack för det.

2012 Julie Balagny Fleurie Simone

We are champions of red wine

We're poured all over

It's what we're known for

The fine art of crossed lines

Crossed for old times

Like starting over 

En av årets finaste små poplåtar är "Champions of Red Wine" med "The New Pornographers". Det är något med krispigheten i Neko Case röst som berör. Julie Balagnys viner skapar samma känsla av egenhet som Nekos röst. Första flaskan var bra, men lite återhållen. Så nyfikenheten tog över. En flaska till, nu i sitt rätta element - vid matbordet.

Fantastisk rödbärighet i näsan. Massor med örter tillsamans med läckra skogstoner. I munnen så är det total harmoni. Den lätta frukten och syrorna drar åt samma håll. Fantastiskt snyggt vin, men ändå inte för tillrättalagd och perfekt. När glaset är tomt så blir jag genast sugen på ett till. När flaskan är tom så blir jag genast sugen på att korka upp en till. Så bra var det ikväll. Balans och stenmineraler massor. Ett totalt älskvärt vin och mycket bättre denna gång. Skönt!

För Balagny-info så går ni självklart hit.

1989 Camille Loye Trousseau Arbois Cuvée Saint Paul

Det är en ynnest att få prova en perfekt lagrad flaska från Camille Loye. Han slutade med vintillverkningen redan 1990 och är en bit över 90-strecket idag. För några år sedan så släpptes lite gamla årgångar som har legat i Camilles källare. Enligt CT så verkar det dock vara lite flaskvariation. Olika kommentarer som "too young" och "over the hill" förbryllar lite. Nåja, här ska det dra slutsatser på egen hand.

Doften lovar mycket gott vid karaffering. Underbara dofter av skog och svamp kombineras med fjäderlätta drag av röda sommarbär. Läckert! Syrorna är perfekt integrerade. I munnen så är det finstämd frukt hela vägen. Perfekt balanserad och med egensinniga förtjänster. En förtjusande elegans i symbios med rustik charm. Efter ett par timmar så kommer det fram lite kola och (fat?) vanilj som kanske stör vissa. Jag tycker att vinet håller fint hela vägen. Återigen ett vin från Jura som man bara blir så lycklig av att dricka.

Summer days, summer nights are gone

Ett väldigt efterlängtat restaurangbesök gick av stapeln förra veckan. Med spännande mat och en fantastiskt trevlig vinlista så har Erika Lindström och Petter Nilsson skapat en riktigt bra grund för ett besök i toppklass. Jag gillar framförallt den försiktigt prissatta vinlistan med fokus på naturviner. Tre flaskor blev det denna lördagslunch tillsammans med två vänner. Jag skulle gärna komma hit någon gång varje månad för att prova något nytt spännande vin. 

Grämde mig massor efter att bara ha beställt Poulsarden från Domaine des Miroirs tidigare. Just nu bara slut kvar i hela Europa. Håll koll på herr Kagamis grejer. Det här är jäkligt sköna prylar. Funkigt, nötigt mineraliskt. Älskvärt.

Ganevatjuice som vi vill ha den. Förtjusande saft. Lekande lätthet utan att vara platt. Tydligen 14 olika druvsorter. Är det ett sammanträffande att det finns 14 olika uttryck för drickglädje i Jura?

Ett lysande vin. Knivskarp i alla nivåer. Inga anteckningar gjorda. Men vinet lever kvar i smakminnet.

Senaste veckan så har bland annat detta runnit ner:

Wow! Vilken doft! Honungssötman. Frukten. Bara att inse att man har druckit för lite furmint. Var går man vidare?

Första provsmakningarna från Pattes Loup. Kalksten, hav och citrus. Lysande uttryck. Storebror är lite ung såklart, medans instegsvinet är mer omedelbart charmigt. Är dock inne i en period där jag önskar mer funkiga utryck i mina chardonnay-viner.

Fantastiskt doft med blåbär, kött, och massvis av örter. Markerade tanniner och långt avslut. Klickar nog hem någon flaska till. Gillar det här skarpt.

Lätt och slank med vissa förtjänster i doften. Saknas dock en hel del för att jag ska gå igång på det här. Ofokuserad och tråkig helt enkelt. 

Budget-Champagne som levererar. Dominerad av Pinot Meunier så kommer den med steniga mineraler, citrus och lite brödighet. En producent väl värd att kolla upp.

2013 Louis-Antoine Luyt País Pipeño Pais Portozuelo

Fördomar och förutfattade meningar är farligt. Vare sig det gäller mannen på bussen som avviker en tum från normen, naturligt vin eller chilenska viner.

Louis-Antoine Luyt försöker slå hål på våra förutfattade tankar om viner från Chile. Viner som står fria från industrialismens tumavtryck. Efter sin uppväxt i Frankrike så besökte han Chile 1998 för att lära sig spanska, men blev kvar. Han började som diskare på en restaurang och efter en tid så blev Louis-Antoine ansvarig för vinlistan. Efter sommelierutbildning i Santiago så följde ett par år i hemlandet för ytterligare fördjupning. Upplärd av Louise Jadot och även Matthieu Foillard, där han fick upp ögonen för naturligt vinmakande.

Här finns en mer utförlig bakgrund och lite intressanta tankar om vinmakning och naturligt vin

2013 Louis-Atoine Luyt País Pipeño Pais Portozuelo
Första gången jag provar ett vin gjort av druvan país. Fjäderlätt stil med rabarber, honung och örter i näsan. Massvis av vildhallon tränger på. I munnen är det samma stil med anis/dragon i bakgrunden. Förjäkla trevligt vin att svalka sig med på sommaren. Förtjusande charmigt utan att vara inställsamt. Inbjuder till diskussion utan att vara särskilt komplext. Tankarna går mot en lysande tolkning av pineau d´anuis som jag drack för någon månad sedan.

Kommer till Wine Trade under hösten.

"Fuck box, let's dance"

Redan i början av 2001 så skrev den då eminenta musikjournalisten Mats Olsson krönikan "Fuck box, let's dance" om det stora boxarupproret. Bib-framfarten i landet skulle äntligen stävjas. Fram med småskalighet och färre ingripanden i källaren.

Eller vänta nu? Det var ju ett annat boxaruppror. Det var de monstruösa cd-boxarna som var fina att se på, men som aldrig riktigt spelades som krönikan handlade om. Men nog hittas det beröringspunkter. Olsson skriver:

"Boxen är inget för en som passionerat blir förförd av musiken"

Boxen är inget för en som som passionerat blir förförd av vinet.

Och nej, det här kommer inte att bli ett inlägg som slår in vidöppna boxar. Det kommer inte att bli ett inlägg om vinjournalister-som-måste-skriva-om-de-minst-usla-boxarna-som-kostar-rätt-lite-pengar-men-som-fungerar-om-man-gillar-översvavlad-saft-till-plågade-danska-grisar-på-webern.

Låt oss istället rikta blickarna åt naturvinet. Boxvinets antites. Och ja, jag är kanske sist (?) på bollen. Men en subkultur som hela tiden tar stormsteg in i våra medvetanden förtjänar utrymme, även på en perifer vinblogg som denna. Bespottat till stor del av gammelmedia som snackar defekta viner. Men med importörer som Wine Trade och Vin & Natur har naturvinet fått ett nytt ansikte. Ett ansikte fårat av passionerade vinbönder, småskalighet och ett minimerande av svavel. Även vissa restauranger har vinlista med naturfokus och i DN så ger Alf Tumble utrymme åt lite fördjupning. Men roligast under de senaste veckorna har varit att förkovra sig i Emil Broomé och Emil Arvidsons utmärkta bok "Naturligt Vin". Vi får följa med till Frankrike och träffa personer som startade hela rörelsen och andra som får den att vara i ständig förflyttning idag. Den enda invändningen är att jag hade velat läsa om ännu fler vinbönder. Det kommer i del två va?

Själv så har jag druckit mycket naturviner utan att egentligen reflektera över vad det betyder. Ganevat, Occhipinti, Princic och Cayuse bara för att nämna några under de senaste månaderna. Men nu är det dags att bryta lite ny mark. Inte bara köpa och prova bloggade viner och viner med höga ct-snitt. Ser fram mot ett år av naturviner där det mesta är från nya bekantskaper.

Här är några från senaste veckan:

Mest minnesvärda förutom de väl omskriva vinerna från Labet och Ganevat är den grymma Jamsheed-tolkningen av syrah som imponerade i alla led. Fet krämig textur med sköna nya världen-vibbar. 

Poulsarden från Domaine des Miroirs var härligt mineralisk och jag riktigt längtar efter att få provköra deras Chardonnay. Potential!

Intressant och god var Brise d'Aunis från La Grange Aux Belles. En blandning av gamay och pineau d'aunis som överaskade runt bordet. Okomplicerad underhållning!

För övrigt så skulle jag inte klara mig utan Nina Simone-boxen "Four Women"...

2009 Cayuse En Chamberlin Vineyard Syrah

Länge sedan sist. Fyra i familjen har blivit till fem. Orken till att skriva några halvt obetydliga blogginlägg har helt enkelt inte funnits. Vi får se hur frekvensen på bloggen kommer att vara i framtiden.

Vin har det dock druckits senaste veckorna. Bland annat champagne från Savart, riesling från Julisspital och ytterligare två flaskor 2010 Reynvaan In the Rocks. Sistnämnda vin kommer att ligga högt när året summeras. Det är mycket snack om det nya Kalifornien, och det med all rätt. Men vi måste nog snart börja prata om Washington och Oregon också. Ett spännande projekt kan väl vara att utforska Walla Walla Valley vidare efter Reynvaan. Så efter lite sökande så blev man inte så lite upphetsad över Cayuse. Tokhyllningar i pressen kan ju få en att tveka, men någonting med vingården fick mig att vilja testa vinerna. Det kan vara jäkligt svårt att hitta grejerna, men tro mig, det är väl värt letandet.

Cayuse drivs av Christophe Baron som är uppväxt på en vingård i Champagne. Efter studier i Champagne och Bourgogne så hamnade han för första gången i Walla Walla 1993. Planen var att starta en vingård från scratch i Willamette Valley. Fast som så många gånger förr i historien så blev planerna ändrade tack vare en knepig förälskelse.

“Those stones are the reason I’m here in Walla Walla. It’s certainly not for the night life.”

Det var vid ett besök hos en vän ett par år senare som han upptäckte ett fält med stora stenar (galets roulés) som påminde honom om terroiren i södra Rhoñe. Och där andra såg värsta tänkbara odlingsmöjligheter såg Christophe stor potential. Köpet gick igenom och han planterade första vinrankorna 1997. Cayuse drivs biodynamiskt med Steiner's lärobok i högerhanden.

2009 Cayuse En Chamberlin Vineyard Syrah
Någon timme i karaffen följs av långa härliga sniffar. Mörk och kraftfull med svartvinbär och murriga kryddor. Lite blodigt järn blandas upp med svampar och multna  löv. Ett vin att mysa med under en hel kväll. Så intensiv men ändå okomplicerad. I munnen så har tanninerna grepp om händelserna till en början. En viss köttighet anas. Svårt att förklara, men vinets kropp är mer än ett vin. Texturen känns nästan sirap light ibland. Tjock och tät frukt med gummi. Ett jäkla läckert vin som det är en ynnest att få prova. Jämfört med Reynvaan så är detta lite tyngre och lite mer matkrävande. Finns det något som möjligen stör så är det en liten alkoholhetta i eftersmaken.

Andres Lokko skrev så här om ett Big Youth-album en gång: "Natty Universal Dread är musik att dansa, knulla, ragga, supa, finna gud på en kulle uppe i bergen, äta ostron med den du älskar, hoppa upp och ner eller bara skratta sig fördärvad till."

Lite livselixir från Walla Walla får en att känna precis samma sak.

Förälskad i lite rullstenar.

Jo, man tackar.

2007 Dario Prinčič Bianco Trebež

Efter sköna tips här och här, så väcktes återigen lusten att prova lite oskrivna kort. Känslan av att ödmjukt få korka upp ett vin utan någon som helst vetskap var dofterna och smakerna ska ta dig är fantastisk.

Bianco Trebež består av pinot grigio, chardonnay och sauvignon blanc där grigion får ligga med skalen i någon vecka och de två sistnämnda i ca tre veckor. Vildjäst och helt utan klarning eller filtrering. Vingårdsarbetet kännetecknas av låga uttag och allt arbete görs ekologiskt och utan kemiska bekämpningsmedel.

Doften är underbar redan från starten. Söta röda äpplen. Jordig känsla med vingummin. Svag ox-känsla med drag av gammal konjak. I munnen så beter sig vinet jäkligt uppkäftigt med en knivskarp syra och en grapebeska som biter tag. Här finns också en hel del burkmandariner som mixas upp med perfekt tanninstruktur.

Som sagt så finns det vissa drag av konjak och sherry i doften. Men det är främst i eftersmaken som tankarna går åt gammal kvalitetssprit. Eftersmaken är otroligt lång och med skarpa aromer som studsar runt i munnen. Är det verkligen ett vin på 14% och inte en gammal konjak på 40%? Ett oerhört komplext väsen som är lätt att älska.