2013 Domaine Julien Labet Bajocien

Känner en stor längtan till det vita Jura just nu. Omätbart och omättbart. Mineralerna, krispigheten och lättheten i munnen tillsammans med syrorna och ox-tonerna skapar egna rum i vinhjärtat.

Domaine Labet har varit en liten favorit hos mig sedan Cav0027. Och inte bara hos mig, utan hos 90 % av svenska vinstagram tror jag. Lysande spottat av Caviste-Martin. Denna butelj lyckades jag hitta utomlands innan den försvann för gott. Innehållet kommer från samma kalkstensrika terroir som Labets "Les Champs Rouges". Inget svavel tillsatt och fina 12,3 %.

Nosen är tillbakalutad, med en slående frisk citruskänsla. Det känns rent, med friska äppeltoner och en del gräs och smör. I munnen så är det höga saliverande syranivåer som får oss att ta klunk efter klunk. Urgott. Det mesta är på plats trots ungdomen. Lite rabarberkompott och juranötter avslutar uppvisningen. Ganevatklass.

Kan man hålla sig ifrån flaskorna så väntar större upplevelser inom 1-2 år. 

2012 Jean-François Ganevat Dolium

Plötsligt stod den bara där. Ganevats amfora-vin. Som en man av nyfikenhet så kände jag suget av att prova. Informationen på nätet är knapphändig. Men har hittat flera oberoende källor som säger chardonnay som har macererats i hela 30 månader i amfora. Stämmer det så låter det lite mer som ett enstaka småhärligt och galet experiment än en helomvändning i vinmakandet.

Vi korkar upp och häller upp på karaff. Vilket vackert bärnstensfärgadt vin! Till en början så bjuder doften på härligaste orangevinstoner med aprikoser, cognac och lite apelsinskal. Det doftar stort och tungt. I munnen så är det kraftiga syror och rätt bitiga tanniner till en början. Efter några timmar så slipas tanninerna ner och vinet blir mer medgörligt. Det är riktigt gott. Möjligtvis att de 13,5 % stör lite i munnen. Men i ett sådant här vin så spelar det mindre roll för min del. Dag två är det minst lika bra. Spänstigt, egensinnigt och med dessa läckra syror som främsta egenskap. Pommacstoner och inlagda päron har spetsat till doften ytterligare.

Visst har jag njutit ännu mer av Ganevats mer konventionella vita och mer av andra orangeviner, men det här förtjänar sin plats i källaren. Det behöver också ett flertal år i vila för att skina ännu mer. Läckert!

Enderle & Moll Buntsandstein

Ibland är det befriande med människor som, inte bara skriver pretentiöst, utan även tar hela begreppet och använder det som mellannamn. Terry Theise är en sådan människa.

Han har framförallt arbetat med import av tyska och österrikiska viner sedan 1980-talet. Nu genom Skurnik Wines försorg. Han har även hunnit med att skriva hyllade boken "Reading Between the Wines" som Finare Vinare har skrivit träffsäkert om här.

Nu på semestern i Piemonte så blev det några lata dagar i solstolen med boken. Till en början så kändes språket lite tvunget, högtravande och nästan lite ofrivilligt ironiskt. Lösryckta citat kändes nästan humoristiska när jag läste dom högt. Men sedan började både boken, och för all del även läsaren att växa. Jag njöt storartat av språket, av tonsäkerheten i det han vill ha sagt och av alla lysande formuleringar som både väcker eftertänksamhet och ger lust till att dricka vin. Den ligger redo för en välförtjänt omläsning bredvid sängen.

Det som Theise beskriver allra bäst, både i boken och när han är med i podcasten "Ill Drink To That" är vinets kraft som kulturform. Vi kan bli berörda när vi sitter och läser "Stoner", när vi ser en riktigt bra film eller när vi lutar oss tillbaka och lyssnar på Townes van Zandt bitterljuva stämma. Ett fantastiskt vin bör ha samma funktion menar Theise. Och det är bara att hålla med. Vinet ska gärna sjunga som Townes och läsas som den bästa författarens bäst valda ord. Det ska vara flytande poesi.

I jakt på den mest eleganta poesin så väcktes intresset när jag såg Finare Vinare och Vinospiens instagraminlägg om Enderle & Moll. En googling senare så väcktes köpsuget. Vi pratar naturlig pinot från Baden med rätt fokus både i vingården och i källaren. Dessutom så har dom släppt två versioner av ett par viner. Både med tillsatt svavel och utan. Spännande! För en fin genomgång så är det bara att besöka Wineterroirs

Första vinet som vi provade på hemmaplan var 2012 Buntsandstein Pinot Noir. Ett par timmar i karaff innan vi testar vingarna.

En helt fantastisk doft växer fram ur glaset. Magiska bär i perfekt mognadsfas. Lite skogiga toner växer fram med en del stall. Charm i kubik. Den känns både tung och helt viktlös på samma gång. Så har vi syrorna. Saftiga. Rättframma. Saliverande. Perfektion. Ett otroligt vin. Älskar de skogiga dragen, de små stänken av apelsinskal, de trevliga medicinala dragen och varenda jäkla bär som är nedtryckt i flaskan. Vilken balansakt! Dag två utmärks av mer nedslipade syror och kanske lite mer ek. Allt som allt en riktigt stor vinupplevelse.

Dagen efter så var det dags att prova 2013 av sandstensvinet. Enligt vinmakarna så behövs i dagsläget 6-8 timmars karaffering, så det fick bli en hemvända på lunchen.

2013 Buntsandstein (med tillsatt svavel) 
Vid öppning så uppfattas den vresig och väldigt skitig och med små slängar av frukt. Här behövs verkligen en hel del timmar. På kvällen är all frukt hittad. Körsbär, örter och skog. Härlig näsa där frukten känns något sötare än vinet utan svavel. Frukten är nästan artificiell. Godisaktig, fast bra. Riktigt gott även fast 2012 var minst ett strå vassare. Dag två så har det mesta blivit ett snäpp bättre. Bättre balans och ännu bättre i doften. Här finns stor potential.

2013 Buntsandstein (utan tillsatt svavel)
Här är det också lite skitigt vid öppnandet. Men absolut inte lika stängt. Här tittar frukten fram i form av körsbär och vildhallon. Efter sina 6 timmar så är frukten pigg men kanske något grön och ung i munnen. Syrorna är fina i båda vinerna om än inte lika framträdande som i 2012. Jag har inte det allra största referensbiblioteket av tysk pinot, men 2012 kändes mer burgundisk medan 2013 kändes som den allra, allra bästa gamayen. Det är saftigt, vibrerande och framförallt, väldigt gott. Dag två så spelar vinet ut hela sitt register. Grym frukt och grönheten är som bortblåst. Vi har balans och en oerhörd elegans. Skitgott!

Väldigt intressant att prova de två versionerna mot varandra. Tycker att den osvavlade var något bättre, framföralt dag två. Det var en ynnest att få följa vinerna under dagarna två. Ruggigt gott i dagsläget med en stor framtida potential.

Edit: Drack 2012 ytterligare en gång veckan efter. Riktigt bra då också utan att nå upp till första flaskan kvalitet. Kändes yngre och utan samma fruktrikedom.

Piemonte 2015 del 1

Ett drygt år efter giftermålet så var det äntligen dags att bege sig till Piemonte på en väldigt försenad bröllopsresa. Snälla mor- och farföräldrar hade sett till att den första barnfria veckan sedan 2008 skulle bli verklighet. Tillsammans med restaurangbesök, ost och salame på terrassen och poolhäng i den väldigt varma Piemonte-sommaren så skulle också några vingårdsbesök hinnas med. Efter mellanlandning i Tyskland så landade vi i Milano. Och när det sedvanliga dividerandet med biluthyraren var över så började vi rulla mot Langhes kullar.

Visst är det en särskild känsla att äntligen börja närma sig en plats som du har trånat efter, drömt om och haft längst upp på vinpiedestalen. Det var äntligen dags att prova vitello tonnato, gräva i vingårdarna och att få prova vinerna i dess rätta element. Efter en dryg timmes åkande på snabba motorvägar så började äntligen landskapet att förändras och namnen på skyltarna fick det att börja pirra i magtrakterna. Slutmålet närmade sig.

Vi ska bo på ett agriturismo allra längst upp i Perno. Och medan bilen slingrar sig alla branta höjdmeter mot målet så förundras vi över vingårdarna, utsikten och dofterna under den brännande julisolen. Var det så här det såg ut? Vi bor fint, även fast vi känner oss något offside där vi kikar ut mot omgivningarna. Vi har dock fantastiska utsikt vilket hjälper oss att förstå förhållandena mellan alla byar och lägen. Vi smiter ut på terassen utanför rummet och ser Castiglione Falletto rakt över dalen. Vi vrider våra huvuden ett kvarts varv åt höger och ser Serralunga d'Alba. Och där uppe till vänster ligger La Morra, medan vi ser Barolo vänta tålmodigt nere i dalen.

Vi börjar förstå. Men vi förundras fortfarande.

På tisdagen så var det äntligen dags för lite besök. Jag knappar in adressen till Elvio Cogno i Novello i min GPS. Vi åker iväg och tar vägen genom Monforte d'Alba. Efter 15 minuter så börjar det bli planare omgivning innan vi slingrar oss uppåt igen. Vi börjar dock ana oråd när vi inser att vi har hamnat i den sömniga lilla staden Piozzo.

Fel adress inslagen! Som världens kanske minst stresståliga människa så börjar svetten rinna och paniken börjar ta över alla rationella tankar. Jag rusar ut och och försöker få hjälp på torget. Ingen kan engelska såklart, och min italienska är tyvärr begränsad till Baresi, Maldini, Lecce, Costacurta, Rossi, Zenga och Lippi. Som tur är, så stöter jag på en yngre kvinna som kan "inglese". Hon väljer dock att rabbla på med snabb italienska. Jag fattar såklart ingenting, men lugnas ändå på något konstigt vis av kvinnans smattrande meningar och kan skratta åt den dråpliga situationen. Jag tackar lite förläget innan vi börjar åka mot Novello igen.

En lärdom till nästa gång är att inte börja med att skriva in postnumret på GPS:en. Det blir lätt fel då...

Vi kommer fram till Elvio Cogno 10 minuter efter utsatt tid. Vi slås av de otroligt vackra omgivningarna som får oss att häpna. Elvio Cognos dotter Nadia tar emot oss och börjar med att visa upp den vackra källaren som andas pengar och investeringskraft.

Vi får höra att gården drivs biodynamiskt sedan ett par år tillbaka, även om jag har sett lite motstridiga uppgifter på nätet. Alla Barolis lagras på slavonsk ek av varierande storlekar. Vi ser lite barriquer också som ibland används till deras Barbera och Langhe Rosso.

Vi diskuterar Ravera med Nadia

Vi börjar själva provningen med Langhe Nascetta, barberan och dolcetton. Alla tre är välgjorda och goda, men det får mig inte att spinna igång. 

2012 Barbaresco kommer från vingårdarna Montesommo och Neive och bjuder på ett fint sniff. Frukten känns dock rätt platt i dagsläget. Inget att springa efter.

2011 Barolo Cascina Nuova bjuder på ljuvlig barolodoft och fin frukt med rätt så snällt tanninarbete. Enkel men trevlig barolo som nog inte ska sparas allt för länge. 

2011 Barolo Ravera behöver däremot lite tid. Återigen en härlig näsa och fin frukt och med riktigt bitiga tanniner. Frukten är överraskande sötfruktig. Bästa vinet hos Cogno. Vi avslutar besöket och tar en promenad inne i Novello innan vi åker iväg mot La Morra och Marcarini. Lite kul är att Elvio Cogno var vinmakare hos Marcarini rätt länge innan han startade sin egen verksamhet. Ser man på äldre Marcarini-buteljer så finns Cognos namn på etiketten.

Vandring inne i Novello

Vi trampar in i Marcarini-shoppen, varma men mätta och belåtna av den grymma Barolo Chinato-glassen som vi införskaffade från gelaterian bredvid. Supercharmiga Valeria visar runt innan det är dags att prova lite viner. 

Inga anteckningar från de provade vinerna. Men det man kan säga är att Brunate fortsätter att imponera. Så klassiskt och tidlöst gott. Naurligtvis för ung idag men det är ett vin som man borde köpa ett par buteljer av varje år. Och låta ligga. Länge. La Serra brukar nå drickbar fas lite snabbare och var riktigt god trots rätt usla provningsmöjligheter inne i en trång vinshop i 30 graders hetta. 

Bland dom övriga vinerna så är det nog bara deras Boschi di Berri från 120 år gamla stockar som det är köpläge på.

Vi rullar vidare mot dagens sista besök hos det organiskt drivna Erbaluna. Handskörd, låga uttag och ett minimalt användande av svavel har fått mig att vilja prova bröderna Obertos viner. 

Efter en liten rundvandring så sätter vi oss till bords i provningsrummet. Vi börjar med Erbaluna Rosso som är en 50/50-mix av Barbera och Dolcetto. Deras enda vin som är helt fritt från tillsatt svavel. Vinet bjuder på charmig och läskande frukt som för tankarna åt det naturliga Frankrike. Urgott i all sin enkelhet för 7,50 Euro. Jag hade lätt kunnat köpa en låda om vi hade bilat ner.

Vi fortsätter med deras Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo. Här tycker vi om alla vinerna mer eller mindre. Vinerna känns rena och genomsyras av en röd Erbaluna-tråd.

Sen kommer deras 2010 Barolo som jag känner lite orena gödseltoner av. Vi är dock inte helt överens om den saken i sällskapet. Även 2009 Barolo Rocche har drag av samma skitighet. Lite synd, då vinerna upplevs som balanserade och trevliga i munnen. Vore roligt att prova dom på hemmaplan efter en rejäl vända i karaffen och inte från en rätt nyöppnad flaska som hos Erbaluna.

2011 Barolo Rocche visar sig dock inte från den smutsiga sidan. Här bjuds vi på en underbar elegant nebbiolonos. Klassiskt med en twist. Vinet ger ifrån sig en ungdomlig och rätt mörk frukt som ger oss mersmak. Och hela 15,5 %  (!) känns totalt bortfintade. Totalt rent och med en nerv i munnen. Det här ska provas på hemmaplan i lugn och ro. Var det så här bra?

2 x 2012 kabinett

Det är inte alltid man får följa ett vin över tre kvällar. Men när det dricks kabinett i hemmet så får jag ha nästan hela innehållet för mig själv. Synd att klaga.

2012 A.J Adam Hofberg Riesling Kabinett bjuder på en lite återhållsam doft vid öppnandet. Fram växer en lätt tropisk sötma med lite guläppliga drag. Inte så framträdande. Men det är i munnen som vinet tar fart. Fin syra, läckra mineraler och ett gulfruktigt avslut. Urgott. Känns rent och stramt med sötman som bifigur. 8,5 % känns som 7. 

Dag två och tre så fortsätter den att imponera. Lika frisk och underbar, men med en växande ton av limefrukt och äpplen. Urgott. Det här ska följas upp.

2012 Zilliken Rausch Riesling Kabinett är mer direkt. Gröna äpplen och pärontoner slänger sig i ansiktet. Det doftar väldigt mycket Zilliken. I munnen så uppför sig vinet tjockt, nästan oljigt. Helt klart sötare och med mer kraft. Frågan är om man vill ha så mycket kraft i sin kabinett? Här föredrar jag faktiskt 2013. 

Dag tre så känns vinet mer balanserat. Fler tropiska toner och lite mer avslappnat. Gott, men föredrar Adam.

2007 Radikon Oslavje

Förförande doft. Syrorna. Tanninerna, Frukten, Eftersmaken. Balansen. Hantverket. Vinets kvalitet bestäms oftast med hjälp av flertalet av dessa parametrar. Vin för mig har aldrig varit en dryck som har präglats av mys-sniff-framför-brasan utan det viktiga har alltid varit samspelet med syrorna och frukten i munnen. Men ibland så kommer man inte så långt. Ibland så börjar och slutar allt med doften.

2007 Radikon Oslavje (40 % chardonnay, 30 % pinot grigio, 30 % Sauvignon blanc) bjuder på ett vackert småskitigt orangefärgat yttre. Den otroliga doften erbjuder mängder av torkade aprikoser, nötter och apelsinskal. Allt på rätt plats. Blunda och minns tillbaka 25 år då man låtsades tycka om Pommac. I munnen så biter sig tanninerna fast rejält. Väldigt uttorkande. Komplext, balanserat och otroligt häftigt.

Återigen så minns man tillbaka till alla de bästa sherrylagrade whiskies man har provat. Doften har ett nära släktskap med Glenfarclas från 50-talet, Macallan från 60-talet och Morlach från 30-talet. Långt innan dagens verklighet där sämre fat, mer vinstmaximering och yngre whisky präglar drycken.

Idag så hittas alla inspirerande hantverkare i vinets värld. Stanko Radikon är sannerligen en av dom.

Ingvar skriver om 2004.

2010 Emrich-Schönleber Frühlingsplätzchen Riesling Großes Gewächs

Det har druckits rätt mycket riesling på den här adressen under våren. Det är något visst med värmens antågande och tysk skönsång i flytande form. Och nu har tom den vita sparrisen hittat till norra Uppland.

Vi gick igång rätt hårt på 2012 Emrich-Schönleber Frühlingsplätzchen för någon vecka sedan. Ung såklart, men oerhört njutbar redan nu, framförallt i munnen. Stora förväntningar vilade således på 2010 Grosses Gewächs från samma vingård.

Vinet startar upp med en elegant, lite återhållsam doft. Ett stänk av burkananas och några skopor sten följer upp. Efter en stund så växer det fram lite lime, päron och vitpeppar. Fin näsa, men fortfarande av det lågmälda slaget. Vi smakar istället.

Boom! I munnen så fullständigt exploderar vinet. Perfekta syror och krispig stenighet. Kraftfullt utan att vara för mycket. Frukten skyms inte bakom syrorna utan tar sig fram med gröna äpplen, lime och ännu mer ananas. Eftersmaken bara fortsätter och fortsätter och tar hela tiden nya krafttag för att tvinga sig kvar i munnen. Så jäkla golvad. Ett underbart vin, med ett lika underbart namn. 

Har lyssnat mycket på "Tusk" av Fleetwood Mac de senaste veckorna. Ett album som jag hela tiden återkommer till. Tänker på "Sara" när jag sniffar på vinet. Återhållsamt, vackert och egensinnigt. Ett spår framåt ger oss energiknippet "What Makes You Think You're The One". Energi in absurdum. Frenesi från första tonen. Men ändå vackert. Samma styrkor som vinet visar upp i smakerna. Låtarna är helt skilda åt i uttryck, men hör ändå ihop. 

Podere le Boncie Chianti Classico Le Trame

Ibland så ramlar jag över producenter som talar till mig, väcker nyfikenheten och får köpsuget att rusa. Giovanna Morganti är precis en sådan kvinna. Hon startade det småskaliga Podere le Boncie 1990 då hon ärvde några hektar mark av sin far, Enzo Morganti. Hon planterade genast sangiovese men även colorino, ciliegolo, foglia tonda, mammolo och prugnolo. Vingårdsarbetet sköts utan kemisk inblandning och utan konstgödsel. Lagringen sker på botti. Till en början så gjordes enbart Le Trame, men på senare år så har hon även börjat göra en lättare instegsvariant som Finare Vinare provade här.

Giovanna är en kultodlare som befinner sig miltals från supertoscanare och turistchianti. Allför lockande för att motstå en liten egendomscheck. Några buteljer jagade vi rätt på för att prova i godan ro. När traditionell sangiovese sjunger så finns det få druvor som låter vackrare. Vad hade vi att vänta? 2007 och 2008 provades både mot varandra och solo någon vecka senare. 

2007

Till en början rätt tillbakahållen frukt som utvecklas mycket efter lite tid i karaff. Eleganta körsbär. En fin lätthet i frukten. Små stänk av nypon och en fin örtighet. Finmaskiga tanniner och bra syror. Riktigt gott. Flaska nummer två var lite sämre där frukten var smått klumpig. Flaskvariation. Säkert fin några år till ändå.

2008

Till skillnad mot 2007 så skriker vinet ut sangioveselycka redan när korken dras. Härligt djup och totalt älskvärd doft. Öppna körsbärsspjäll med lite dragonsmulor. Bättre syror än i 2007. Supercharmigt i både snok och mun. Bra tanningrepp, men dricks även bra efter maten. Ett vin som berör på djupet. 

Två riktigt fina viner för dryga 200 kr/st. Dock lite tråkigt att de senare årgångarna betingar ett högre pris. 

2013 Tschida "Himmel Auf Erden"

Som en fortfarande, rätt blek vinrookie så kan det vara svårt att finna vägen till dom klockrena köpen alla gånger. Det är ett trevande och famlande i mörkret efter att hitta saker som stämmer överens med smaklökarna och som dessutom gärna får fungera om tio år. Det är tyvärr rätt sällan som riktiga fullträffar belönas med återköp. Ibland önskar jag att man kan luta sig tillbaka och känna sig trygg med vad man vill uppleva. Att alltid slå till på nya årgången från favoritproducenten. Att kunna känna lyckan över en riktigt bra årgång och veta att bonden kan göra strålande jobb de svåra åren. Jag är inte där ännu. Älskade tex förra Labet-lådan från Caviste men avstod den senaste efter mycket ångest. Med en strikt vinbudget så är det svårt att försvara att nästan hela månadsbudgeten läggs på (förvisso suverän) Labet.

Just nu så är det en ständig jakt på nya viner och upplevelser. Kikarsiktet ställs om ideligen. Från det krispiga Jura till det naturliga Loire och tillbaka igen. Från Frankrike till Piemonte som alltid känns som hemma. Och med vårsolens intåg så hamnar fokuset på Riesling. Aldrig stå still och alltid söka efter det lite grönare gräset där på andra sidan. 

Ett knappt påbörjat område för mig är det det "nya naturliga" Österrike. Det finns massvis med superhipstriga producenter som trängs på Noma och många andra barer och restauranger i Köpenhamn. Preisinger, Gindl, Loimer, Strohmeier, Oggau och Tschida är några namn som är heta. Man blir ju nyfiken. Aldrig stå still.

"Himmel Auf Erden" eller "Himmelriket på jorden" är inte en Belinda Carlisle-referens, utan det är en hyllning till den nyligen avlidna konstnären Alfred Hrdlicka. Det är en blandning av Pinot Blanc och Scheurebe som redan vid öppnandet erbjuder fantastiska aromer. Läcker doft av tropiska frukter och ett stänk av Ajax citron (ja, det är positivt). I munnen forsätter det att imponera med finstämd frukt i fokus. Lite nötighet ger stadga. Fina mineraliska inslag och bra längd. Runt bordet är vi alla imponerande. Så läskande gott. Så rent, trots det grumliga uppträdandet. Det är bara att söka upp hans övriga viner.

Inköpt på pubklemo.at

2009 Céline et Steve Gormally "Just Married"

Det här borde såklart ha druckits i somras när jag gifte mig. En het sommardag med familjen.. Hemlig borgerlig vigsel på en bakgård i Furuvik. Det hade passats alldeles ypperligt som törstsläckare där och då.

Istället så blev det en kort bilresa till djurparken. Väl i bilen så sattes "Perfect Day" med Lou Reed på. Visserligen så divideras det fortfarande om låten handlar om lycklig kärlek, ett ex som vill ha hämnd eller om heroin. Men där och då och för all framtid så är det ingen tvekan om vad den betyder för mig.

Savagnin och Jura är väl lika sammansvetsade som New York och Lou Reed. Just det här vinet öppnar upp så galet läckert med sina starka oxiderade drag. Det finns en snygg nötighet och lite bokna äpplen i bakgrunden. Och där andra oxiderade jura-viner tappar lite stöddighet i munnen så löper det här hela linan ut. Underbar längd och strålande syror. Läskande och komplext med fin citrusfrukt. En stor upplevelse till lite Comté på måndagskvällen.

Nästa flaska dricks upp 14/6...